Hoppa högt och hurra för framtiden

Internationellt ungdomsengagemang på klimatkonferensen i Poznan - visuell sammanfattning:

Sedan sist jag skrev har jag kommit hem från Poznan, åkt iväg igen (till Stockholm på internationellt utskottsmöte med Fältbiologerna) och kommit hem igen. Jag har vilat upp mig, hämtat kraft i naturen och fått tillbaka optimismen och hoppfullheten. Klimatnöten är inte omöjlig att knäcka, tillsammans är vi många och starka! Framtiden ligger i våra egna händer. Förändring är möjlig om vi vill och alla hjälper till. Du och jag och du och du och du och vi, vi fixar det här, ingen tvekan om saken!

Slut på COP14, slutet för världen?

Glad lucia på er allihopa! För mig har det inte blivit något lussande idag. Igår däremot, då började vi dagen med att gå upp tidigt och lussa för de svenska, danska och norska officiella delegationerna. Den kinesiska delegationen och diverse förbipasserande fick också glädje av spektaklet. Jag hade med mig glitter, tomteluva, stjärngossestjärna och ett lusselinne som vi delade systerligt mellan oss. Danskarna hade köpt vita polotröjor, lakan och ljus så vi blev riktigt tjusiga. Naturligtvis sjöng vi luciasången med passande omgjord text:

Snowflakes are falling down
Soon disappearing
Islands submerge and drown
That time is nearing
Will you join force today
So that we're here to stay
Take climate action
Take climate action

Förhandlingarna slutade klockan tre i natt. Jag kände mig dum när jag insåg det idag, för jag lämnade konferensområdet vid halvtiotiden och trodde att allt var slut, eller att det eventuellt skulle fortsätta med en slutkläm idag. Det har nämligen länge ryktats om att COP14 skulle förlängas och fortsätta en dag till, eftersom COP13 slutade ett helt dygn senare än det var tänkt. Hela området kändes ödsligt och tomt när jag gick därifrån igår. Talen var slut och plenumsalen tömd. Men tydligen drogs slutförhandlingarna igång klockan 22 och pågick till 03 på natten.

Resultatet? Långt ifrån tillfredsställande. Oväntat? Inte särskilt. Men totalt fruktansvärt otillräckligt. Slutet för världen? Nej, inte än. Men säkert kommer många i världen att dö av klimatförändringar snarare än ålder. Det är den bistra sanningen.

Idag träffades alla internationella ungdomar för en Youth Debrief, en summering av vad som har hänt under konferensen och en utvärdering av hur vi har arbetat som internationell ungdomsgrupp. Det kändes som en viktig och bra avslutning som förhoppningsvis leder till att vi lär oss av erfarenheter och förbättrar till nästa gång. Vi pratade mycket om vilken roll vi vill ta på COP15 i Köpenhamn. Påverkar vi bäst i FN:s korridorer eller utanför? Vi måste måste måste behålla hoppet om att det går att förändra och vända utvecklingen rätt!

Imorgon blir det ledig dag med titt på den polska verkligheten innan vi åker hem. Klockan 16 imorgon lämnar bussen Poznan och vi kommer till Köpenhamn tolv timmar senare. I klimatförhandlingarnas värld tar vägen från Poznan till Köpenhamn hela tolv månader. Tolv viktiga månader, som ska fyllas av klimatengagemang av alla de slag!

Överlevnad är oförhandlingsbart

De tre senaste kvällarna har jag suttit i konfidentiella möten från klockan åtta på kvällen fram till efter midnatt. Det första hemliga mötet ordnades av en liten grupp internationella ungdomar som kände frustration över att det hände alldeles för lite i förhandlingarna. De tyckte att det var dags att göra något radikalt för att få fart på processen och väcka världens uppmärksamhet. Detta skulle ske genom en otillåten aktion, något som sekretariatet inte givit tillstånd till. Inte bruka våld, inte bryta mot några lagar, men däremot bryta mot reglerna som gäller på konferensområdet. Gruppen växte och diskuterade och planerade. Risker vägdes mot förväntat resultat. Många entusiaster lade ner tid och energi och brann för idén.

På mötet igår natt kom det fler deltagare och det blev väldiga diskussioner. Civil olydnad var ett välkänt begrepp för många, men för andra var det helt nytt. En del menade att den planerade aktionen skulle kunna förstöra ungdomars rykte så att vi inte får samma rättigheter i Köpenhamn nästa år. Många hävdade också att aktionen var planerad ur ett västerländskt perspektiv och att den var helt oacceptabel i till exempel asiatisk kultur. Diskussionerna blev många och starka känslor väcktes åt olika håll. Till sist blev slutsatsen att vi inte kunde genomföra aktionen nästa morgon.

Som en kompromiss genomfördes en mildare variant kl 14 idag. Al Gore höll föredrag inför ett fullsatt plenum. När det var slut och publiken strömmade ut samlades alla ungdomar på en plats precis utanför. Vi höll upp banderoller med texten "Survival is not negotiable", ropade slagord och höll tal, utan att ha tillstånd för det. Här finns en film som visar både aktionen och ett officiellt tal som ungdomar höll i plenum senare. Många filmer från konferensen finns på youtube, sök till exempel på "COP14".

Över 80 länder har nu skrivit på uppropet om överlevnad. Alla ungdomar har satt på sig klistermärken som det står "Survival." på. Punkten efter ordet har ett viktigt symbolvärde. Ingen ska dö av klimatförändringar, punkt slut. Överlevnad är oförhandlingsbart. Vi delar ut silvriga pappersskyltar med survival-texten till alla delegationer som vill ha, och många har ställt dem vid sin talarstol. De "små önationerna" (AOSIS) och de "minst utvecklade länderna" (LDC) tackar oss för att vi stöttar deras ståndpunkt och uttalanden genom vår kampanj. För dem är det så tydligt att kampen mot klimatförändringarna bokstavligt talat handlar om liv eller död.

Tuvalu till exempel, en liten stat i Polynesien som består av nio ögrupper. Vad ska de göra hela deras land och kultur snart försvinner under havet? Jag träffade en man från Tuvalu som berättade att hela deras befolking på grund av växthusgasutsläpp som redan har skett kommer att tvingas evakueras inom 10-15 år, men det är oklart vart de ska ta vägen. De förhandlar just nu med Australien om att få köpa en bit land där, men dels har de inte tillräckligt med pengar och dels säger Australien nej. Vad händer med människovärdet om bara några decennier när hundratusentals människor blir klimatflyktingar? Vem kommer att ta hand om flyktingströmmarna, när människor som flyr av miljöskäl inte ens klassas som flyktingar i internationell rätt och därför nekas asyl? Det här är allvar!

Det gäller överlevnad

Internationella ungdomsgruppen har tillverkat en "Survival Pledge". Vi går runt och lobbar delegationer att skriva under på att de ska "säkerställa alla länders och folks överlevnad". Hittills har 28 länder skrivit på uppropet, tillsammans med några framstående klimatkändisar. Du kan också skriva under här.

Idag är det en mycket bättre dag än igår. "High Level Segment" har börjat, vilket innebär att ministrarna har anlänt och det händer mycket hela tiden. Jag har lyssnat på FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och Fredrik Reinfeldt som höll tal i plenum nyss. I eftermiddag ska ministrar från alla länder hålla tal, ca 5 minuter var, inklusive miljöminister Carlgren. Det verkar dock som om han tänker skolka från sitt utvecklingssamtal med Fältbiologerna.

Utanför ingången i morse stod en massa organisationer med olika synliga budskap som uppmuntrade till handling. Young Friends of the Earth genomförde sin "Wrap up Climate Change"-aktion där de visade upp 1700 tygbitar med färgglada klimatbudskap från ungdomar över hela Europa. Sex ministrar deltog och fick ta emot varsin inramad lapp. Det är nu det gäller!

Läskig likgiltighet

Usch, det är psykiskt påfrestande att vara på COP. Hela tiden kämpar vi med att intala oss att det är bra att vi är här, men det är olika hur väl det går att tro på det. Just idag känns det mesta här meningslöst. Alla i gruppen är trötta, sjuka, nedtryckta i skorna och eländiga. Egentligen vill jag bara gå och lägga mig i ett hörn och strunta i alltihop. En stund i eftermiddags gjorde Sofi, Karo och jag just det. Vi hittade ett bord med vita silkesdukar som räckte ned till golvet, och där under kröp vi in och vilade en stund. Sedan blev det bättre, åtminstone ett tag. Synd bara att inte klimatförändringar bromsas av bord med vita dukar och förträngning.

Nu kommer jag direkt från ett möte med den officiella svenska delegationen. Tråkigt nog var det inte särskilt upplyftande. Jag vet att jag inte borde döma nu när jag är upprörd och nedstämd från början, för det kanske får mig att kritisera för mycket och skapa en onödigt stark vi/dem-distinktion. Men ändå. De utger sig för att hålla med oss, men lirkar med svaren på ett sätt så att det inte känns övertygande. Våra frågor besvaras inte heller av den som ansvarar för området i förhandlingarna, utan av någon som inte har koll på detaljerna, även i de fall den sakkunniga finns på plats. Är det för att de ska kunna säga att de inte vet och komma undan med det?

Om de som bestämmer inte tar ansvar, och de som förhandlar inte bestämmer, och den här himla konferensen inte kommer att leda till några framsteg överhuvudtaget ändå, hur vi än kämpar, varför ska vi då kämpa? Varför försöka göra något överhuvudtaget? Det spelar ju ändå ingen roll vad vi gör. Vi kan lika gärna bli passiva och vänta på världens undergång. Eller? Usch, jag är trött på FN-möten. En läskig känsla av likgiltighet breder ut sig. Jag längtar efter att vandra i en fin gammelskog och att bada i en riktigt kall sjö!

Ring till Reinfeldt

Regeringskansliet kommer att få en massa telefonsamtal imorgon från oss här i Poznan och fler personer hemma i Sverige. Detsamma gäller regeringskanslier och ministrar i andra Europeiska länder. EU-ungdomar här har dragit igång en 24-timmars telefonkampanj för att sätta press på politikerna att göra EU:s klimatpaket starkt. Beslut om det tas i Bryssel på torsdag eftermiddag och det kommer att ha stor påverkan på vad som beslutas i Poznan strax efteråt. Ring gärna du också! Regeringskansliets växel: 08-405 10 00. Be att få prata med Fredrik Reinfeldt eller någon som kan lämna ett meddelande till honom. Titta också på den här videon.

Parallellt med COP finns en utställning om förnyelsebar energi och föreläsningar på samma tema. Det är inspirerande att gå dit när modet tryter i sega förhandlingar. Tekniska lösningar finns! Men för att det ska göra någon skillnad måste de förstås börja användas i stor skala, och för det behövs politiska beslut. Nu gäller det!

Utåtriktat arbete

Idag har jag äntligen gjort något som verkligen känns vettigt! Naturligtvis ägde det vettiga rum utanför konferensområdet. Kanske är det farligt att bara tycka att konkreta insatser är vettiga, men det var väldigt skönt att som omväxling göra något konkret. Emma och jag besökte en skola här i Poznan och höll två 45-minuterslektioner om klimat för två polska skolklasser, på engelska. Vi berättade om växthuseffekten och klimatproblematiken, om klimatpolitik och vad som händer här i Poznan just nu, och så fick de diskutera vad de själva kan göra. Det gick jättebra!

På kvällen skulle jag och en grupp nordiska ungdomar ha deltagit i en videokonferens, en "Mass Dialogue", för att dela med oss av våra intryck direkt från COP14 med folk därhemma. Tyvärr blev den inställd, eftersom informationsspridningen inte fungerat så bra, så ingen publik loggade in.

Nära 200 av de andra ungdomarna här lämnade Poznan tidigt i morse och åkte till Warszawa över dagen. De demonstrerade utanför polska premiärminister Donald Tusks residens, där han och Tysklands Angela Merkel träffades. De vill dela ut extra utsläppsrätter till tyska och polska förorenare.

Miljöministern på utvecklingssamtal

Sverige är inte längre bäst i klassen på klimatpolitik. Fältbiologerna har förberett ett betygsdokument där vi underkänner Sverige i ledarskap, ordförståelse, internationella relationer, naturvetenskap, historia, matematik och ordning och uppförande. Bara ett MVG delas ut, i retorik. Miljöminister Andreas Carlgren kommer till Poznan idag eller imorgon och vi har bjudit in honom till utvecklingssamtal. Skicka gärna ett mail och uppmana honom att komma! Betyget med motiveringar samt pressmeddelande finns att läsa här.

Uppehåll i förhandlingarna

De senaste dagarna har varit ganska lediga. Eller, jag har varit på många möten och "side events", men det har varit två dagars paus i de officiella förhandlingarna, så allt har varit lugnare. Igår var det söndag och hela COP-området var stängt, så vi fick lite miljöombyte. Jag var på Sheraton Hotel och lyssnade på olika klimatföredrag, nätverkade och såg kortfilmer. De hade en gratisbuffé med massa god mat varav en hel del var vegetariskt. Sedan hann jag gå runt lite i centrala Poznan, äta pirogi och känna att jag är i Polen. Det pågår en julmarknad på torget där de har ställt upp fina konstnärliga isskulpturer, som smälter och droppar i plusgraderna.

På kvällen var jag på anarkistisk planering inför COP15 nästa år i Köpenhamn. Om det inte antas ett nytt klimatavtal i Köpenhamn blir det ett glapp mellan Kyotoprotokollet och det nya avtalet, så att det inte längre finns någon global överenskommelse om bindande utsläppsminskningar. Det är riskabelt, eftersom det då finns risk att länder struntar i klimatåtgärder. Kanske är det ändå bättre att det inte blir något avtal alls, än att det blir ett urvattnat och alldeles för otillräckligt avtal. Förtroendet för UNFCCC-processen var lågt bland mötesdeltagarna. Olika taktiker för att ta över processen och skapa ett mer radikalt alternativ diskuterades.

Nu är det måndag och förhandlingarna är stängda på grund av den muslimska högtiden Eid al- Adha som firas idag. Dock är konferenslokalerna öppna så nu hänger jag inne på området och bloggar och deltar i olika ungdomsmöten. På förmiddagen var det "Aerial Art"-aktion på Freedom Square, där massa människor samlades och lade oss i ett speciellt mönster på marken. Tillsammans skapade vi ett klimatbudskap som fotograferades uppifrån. Än har jag inte sett bilden så det ska bli spännande att se vad den föreställer.

Globala dagen för klimataktion

Igår var det Global Day of Climate Action. Runt om i världen demonstrerade massor av människor för klimatet. I Poznan samlades alla som ville demonstrera på Freedom Square klockan 12 och demonstrationståget gick genom stan. Det var ett glädjefyllt tåg med kreativa banderoller och budskap, sång och musik, rop och hopp och såpbubblor. Massa clowner sprang runt under banderollen "Political Leaders - Stop Clowning Around". Som det är nu beter sig politikerna alldeles för mycket som clowner, men nu är det dags för allvar! Jag blåste blockflöjt och viftade med min slips för att få dem att skärpa sig.

Fältbiologerna hade en stor badboll i form av ett jordklot och banderoller med texten "Quit playing games with the Earth", "One Climate - One Future" och "-40% CO2 until 2020" som vi ägnade några kvällars tillverkning på kansliet i Göteborg innan vi åkte. Det var roligt och energigivande att komma ut ur COP-bubblan ett tag och leka på gatorna. En massa fina bilder från demonstrationen finns här. På kvällen var det fest för alla "Non-governmental" COP-deltagare. Lokalen var rökig men det var roligt att dansa och fullt av trevliga människor!

Förstahandsinformation från framtiden

Många spännande människor rör sig i korridorerna på COP14. En av de mest intressanta individer jag har träffat på här är dock inte människa, utan en utomjording, som dessutom kommer från framtiden. Commander Spoff föddes i slutet av 2300-talet och har just rest tillbaka till vår tid. När hon fortfarande befann sig 300 år framåt i tiden, råkade hon av en slump komma förbi vår jord under en av sina resor genom rymden. Där möttes hon av en förfärlig syn, så hon har alltså sett med egna ögon hur illa det gick när vi inte tog klimatförändringarna på allvar.

Spoff kan vittna om att våra värsta klimatscenarier blev verklighet, med förskräckliga naturkatastrofer, sjukdomsspridning, massflykt, konflikter och terrorism. Bara några tusentals människor finns kvar på den tiden och de lever i små isolerade populationer spridda över en förorenad och förstörd planet. Det är fruktansvärt skrämmande att höra hennes berättelser.

Commander Spoff är vad jag skulle kalla en riktig hjälte. När hon såg misären på planeten Jorden bestämde hon sig frivilligt för att resa tillbaka i tiden och göra allt som står i hennes makt för att hjälpa oss människor att avvärja en klimatkatastrof. Det var väldigt modigt gjort, för hon kan inte resa tillbaka igen. Hon har vigt sitt liv åt att hjälpa oss att styra utvecklingen åt rätt håll den här gången, så vi gör klokt i att lyssna på hennes råd. More science, less fiction. Our climate, our future!

Kläder och aktioner

Det är intressant att experimentera med kläder och se vilka reaktioner olika utseenden ger i den här miljön. Hittills har jag mest varit uppklädd, vilket för mig innebär att vara utklädd, eftersom jag inte i vanliga fall brukar gå runt i kavaj och kjol och nätta små skor. Jag har lånat massa fina kläder från min moster och det är roligt att använda dem. Damdresser passar bra in här, men det gör också att man smälter in i mängden. Kanske är det sant att snygga kläder ger respekt, men jag funderar ändå över vilken klädsel som är mest effektiv för att uppnå det vi vill.

Idag har jag testat att klä ut mig åt andra hållet, så att jag sticker ut och syns. Jag har färgglada bomullskläder, majblommor på skosnörena, kompisband i håret, tygödla och pins på kjolen och plastcykel runt halsen. Redan i kön på vägen in fick jag uppmärksamhet, då en officiell regeringsdelegat från Brasilien kommenterade cykeln. På så sätt kom ett samtal igång om att sluta hyckla och börja cykla. Det var första gången en officiell delegat inledde en dialog med mig utan att jag själv tog första steget. Många ungdomar går runt i t-tröjor som det står 350 på. 350.org är en organisation som stöds av många forskare som hävdar att vi behöver en koldioxidkoncentration i atmosfären på max 350 parts per million. Idag är koncentrationen 387 ppm. Nästan 50 av världens minst utvecklade länder har just ställt sig bakom 350-målet.

Förutom det vi uttrycker genom vårt utseende finns det inte särskilt mycket utrymme att vara radikal inne på området. Reglerna säger att det får göras max två aktioner om dagen av ungdomar och varje aktion får pågå i max 15 minuter. En tydlig plan som beskriver precis vad vi tänker göra måste lämnas in till sekretariatet minst ett dygn i förväg. Ofta måste idéerna modifieras, det vill säga snällifieras, gullifieras och mesifieras innan de godkänns. Vi får inte välja tid och plats själva, vilket gör det svårt att vara strategisk och koppla det vi gör till vad som händer just nu i förhandlingarna. Vi får inte heller rikta oss specifikt mot ett enskilt land och inte på något sätt störa ordningen eller väcka anstöt.

Att stå utanför ingången och hålla en banderoll med texten "join our vision" var okej. En annan aktion som tilläts var att stå och hålla upp flaggor från våra hemländer, och på en given signal vända på dem så att olika budskap som skrivits på baksidan blev synliga. Några började säga sina budskap högt, men eftersom vi inte hade fått tillstånd att låta ledde det till klagomål från sekretariatet. Aktionsgruppen har många kreativa aktionsidéer inför nästa vecka, men det återstår att se vilka idéer vi lyckas förhandla oss till att få genomföra.

Vad gör jag här egentligen?

COP är en besynnerlig bubbla. Jag flyter runt i en inomhusstad med torr luft och spruckna läppar, tomma ord och byråkrati. Tiden inne på konferensområdet går extremt långsamt och extremt snabbt på samma gång. Det är mycket väntan med segt tuggande, men samtidigt ständigt springande stress. Jag rusar från möte till möte utan paus, kommer för sent och går innan det är slut. Engelskan som används är "klimatiska", full av komplicerade FN-förkortningar. Mailboxen fylls på var tionde minut. Den intensiva tillgången till otillgänglig information gör att det viktiga dränks. Det känns som om jag mest flyter runt här inne utan att fatta varken vad som händer eller vad som sägs. Jag är inte ens säker på att jag vill lära mig att fatta fullt ut, för den dag jag finner logik i det här har jag nog slukats upp för mycket och blivit omänsklig. Men det vore ändå bra att fokusera på något, finna min roll och skingra den värsta förvirringen.

Jag har varit förkyld och haft ont i halsen sedan jag lämnade Sverige. Sovit har jag gjort för lite och ordentlig mat har jag varken haft tid att äta eller möjlighet att få tag på. Jag var förvarnad om det, det var just så här alla sa att det skulle vara. COP-mötet är precis som jag har tänkt mig, men samtidigt annorlunda. Jag vet inte riktigt vad det är som är annorlunda. Att det skulle vara stort och mycket som händer samtidigt visste jag ju, och också att det skulle vara trögt och abstrakt. Jag trodde att jag var väl förberedd, men just nu känner jag mig vilse. Kanske är det just själva upplevandet som gör det, att nu upplever jag att det faktiskt är så galet som det sägs. Världen är på väg mot kollaps men ingen verkar kapabel till att hantera problemen på allvar. Allt är så kaotiskt och konstigt, knäppt och katastrofalt. De andra fältbiologerna känner likadant, och det var jag som lurade in dem i det här. Vart leder vår strävan? Kommer det att klarna och bli mer konkret? Undrar om det är värt det.

Varför utsätter vi oss frivilligt för denna frustration och förvirring? Jo, därför att dagens system utsätter världen för det här. Vi som upplever det måste förmedla till alla att det inte räcker med att vänta på att politiker ska lösa problemet, det går för långsamt. Alla måste själva göra allt vad vi kan för att rädda världen!

Var finns EU:s ledarskap?

EU förhandlar med en gemensam röst i den globala klimatpolitiken. Vid förhandlingsborden här i Poznan säger Sverige alltså inte vad Sverige tycker, utan alla EU-länder har kommit överens om att säga det som EU tycker. På Bali förra året lovade EU att vara ledande i de fortsatta förhandlingarna, sätta höga bindande mål och hjälpa utvecklingsländer. Dessa löften har tyvärr inte infriats alls. Under året som gått har de egna målen istället sänkts, samtidigt som finansiering av utsläppsminskningar och anpassning i Syd har uteblivit. Framåtandan som visades tidigare är som bortblåst. Förstapriset i Fossil of the Day gick idag till Europeiska unionens medlemsstater.

EU håller just nu på att ta fram ett klimat- och energipaket. Den 4 och 5 december träffas EU:s miljöministrar i Bryssel för att diskutera paketets innehåll. Slutgiltigt beslut kommer antagligen att tas i nästa vecka, samma dag som de globala förhandlingarna i Poznan avslutas. Det är hemskt dåligt av EU att komma till Poznan utan att ha en färdig position i klimatförhandlingarna, eftersom ovissheten om EU:s position försvårar för globala framsteg här.

Vetenskapen visar på att det behövs ett utsläppsminskningsmål på minus 40% till 2020 inom EU. Istället förhandlas det nu om ett mål på minus 20% eller minus 30%. Sverige har pushat för ett EU-klimatmål på minus 30%, men vill att det ska gälla för EU snarare än inom EU. Om det lilla ordet "inom" byts ut mot det ännu mindre ordet "för" blir förändringen av innebörden desto större. Det handlar om huruvida EU ska minska sina egna utsläpp, eller smita från en stor del av förändringsansvaret genom att betala för utsläppsminskningar i andra delar av världen.

Du kan påverka Sveriges representanter i EU för att de ska göra sitt bästa i förhandlingarna om klimatpaketet. Gå in på sidan http://www.timetolead.eu och skicka mail till dem, det går snabbt och är viktigt.

Sveriges position sviker

Igår kväll bjöds alla svenska observatörer i Poznan in till ett dialogmöte med den officiella svenska regeringsdelegationen, som leds av chefsförhandlare Anders Turesson. Det var bra att träffas och höra mer om Sveriges position och mål här i Poznan, men snarare än en positiv diskussion blev det en föreläsning med svårtillgängligt språk och deprimerande besked. Sverige tar inte alls den ledarroll man skulle kunna ta i klimatförhandlingarna. Istället för att jobba mot de mål som är nödvändiga för att förhindra ett totalt klimatkaos, sätts ribban efter vad som anses vara politiskt möjligt att åstadkomma.

Forskarna i IPCC är överens om att en utsläppsminskning på 50% till 2050 är långt ifrån tillräcklig. Turesson sa att om utsläppen minskar med 50% de närmaste 42 åren, ger det en 50-procentig chans att klara 2-gradersmålet. En global uppvärmning på 2°C innebär en annorlunda värld än den vi känner idag, och om det blir ännu varmare ökar katastrofen och kaoset. Svenska politiker vet hur allvarligt läget är, men ändå kallas 50% till 2050 för ett ambitiöst mål i förhandlingarna. Det skulle inte behöva vara så. Både teknikmässigt och ekonomiskt finns det möjligheter att åstadkomma mycket radikalare utsläppsminskningar än så, det gäller bara att satsa på det. Detta är hemskt, var finns den politiska viljan att ta itu med problemet på allvar? Kom igen Sverige, kom igen världen, det duger inte att vara mesiga och blunda när det handlar om hela civilisationens överlevnad!

Gårdagen avslutades med en reception i form av mingel för alla konferensdeltagare, såväl regeringsdelegater som observatörer, som Polens regering bjöd in till. Många visitkort bytte ägare och informella kontakter knöts. Det var tjusigt värre med levande musik, papperstranor i taket och gratis mat och dryck. Tyvärr fanns det inte så mycket vegetarisk mat, men vi åt oss mätta på polska dumplings samt bordsdekorationerna - frukt och grönsaker skurna som blommor.

Nu är andra konferensdagen i full gång. Jag har varit på olika ungdomsmöten hela förmiddagen. Först ett gemensamt möte för alla ungdomar, sedan ett mindre för olika ungdomsdelegationers koordinatörer, där jag representerade de tre delegationerna Fältbiologerna, UNEP Tunza och European Youth Forum. Sedan var det internationell aktionsplanering och därefter ett möte med alla svenska ungdomar från olika organisationer som är här.

Invigning, CAN och Fossil of the Day

Idag invigdes FN:s klimattoppmöte COP14 i Poznan. På morgonen tog vi spårvagnen från vandrarhemmet till det stora konferenscentrat. Utanför ingången stod tre ungdomar och höll upp en banderoll. WWF delade ut valnötter under parollen "crack the climate nut". Strömmen av människor fortsatte in i byggnaden i flera parallella köer mot säkerhetskontrollen, där alla väskor och personer undersöktes som på en flygplats. Sedan gick vi till en disk där vi slängde fram passet, fotograferades och fick våra passerkort som ger oss tillträde till förhandlingslokalerna. Klockan nio hölls ett internationellt ungdomsmöte och klockan tio i plenumsalen inleddes officiella invigningstal som höll på hela förmiddagen.

Klockan 14 gick jag på möte med Climate Action Network (CAN), en världsomspännande organisation med över 430 medlemsorganisationer. De koordinerar och stöttar ickestatliga organisationers (NGO:ers) inflytande på FN:s klimattoppmöten. Både CAN International och CAN Europe ordnar dagliga möten här i Poznan, där deltagarna delar med sig av sina intryck från förhandlingarna och rapporterar från möten som inte alla har varit på. De ger också ut en tunn tidning varje dag på konferensen som heter Eco, där gårdagens förhandlingar sammanfattas ur ett NGO-perspektiv. CAN är väldigt informativa och bra att ha att göra med. Deras möten är egentligen bara öppna för medlemsorganisationer, och för att få gå dit måste man ha ett speciellt klistermärke på baksidan av sitt passerkort. Jag har ännu inget sådant men ska försöka tigga till mig ett, för det skulle vara till stor hjälp under de kommande två veckorna.

Varje dag på COP hålls en aktion som heter Fossil of the Day som ett flertal stora NGO:er står bakom. Den går ut på att ett skamligt pris delas ut till de enskilda länder som har bromsat förhandlingarna mest under dagen. CAN:s medlemmar röstar varje dag om vem som ska få priset som delas ut under stor mediauppmärksamhet klockan 18. Idag gick priset till Polen, värdlandet för konferensen, som i sitt invigningstal pratade på om hur mycket bra de gör för klimatet men i själva verket är en stor bromskloss i EU:s klimatarbete.

På plats i Poznan

Helgen 29-30 november ägnades åt en förberedelsekonferens i Poznan för ungdomar som ska närvara och påverka på FN:s klimattoppmöte. Nära 200 unga från hela världen deltog på Conference of Youth som var initierad, planerad och genomförd av ungdomar för ungdomar. E-postadresser fick ansikten och vänskapsband knöts.

Dagarna var produktiva och fulla av aktivitet. Det blev ett givande erfarenhetsutbyte mellan erfarna COP-deltagare och nybörjare, med presentationer av processen och vad som väntar. Arbetsgrupperna som börjat jobba via e-postlistor fortsatte nu sin verksamhet med många nya deltagare och stor entusiasm. Jag har ännu inte bestämt om jag kommer att fokusera på någon speciell arbetsgrupp, eller om min roll ska vara att fortsätta försöka ha en överblick över det mesta, springa mellan olika grupper och ge dem information om varandra.

Sättet på vilket konferenser genomförs ur demokratisk aspekt intresserar mig. Nästan automatiskt analyserar jag alla möten jag deltar på ur ett sådant perspektiv. På Conference of Youth blev jag positivt överraskad, för även om det alltid finns saker att förbättra var det mycket bättre än det brukar vara på den här nivån. Arbetsgruppernas möten genomfördes med roterande ordförandeskap, sekreterare, tidshållare och förtrycksiakttagare. Emma Lilliestam och jag höll i namnlekar för alla deltagare samt en workshop om härskartekniker och främjartekniker. Över hälften av deltagarna har engelska som modersmål, vilket gör det lättare att förstå förhandlingarna och göra sin röst hörd. Samarbete mellan unga från olika språkgrupper och delar av världen uppmuntrades. Förhoppningsvis fortsätter alla unga att jobba på ett inkluderande sätt under klimattoppmötet och utgör ett positivt exempel för hur FN hellre borde arbeta.

Väskan packas och snart bär det av

Om bara några timmar far jag iväg mot Poznan! Först från Nödinge till Göteborg, där jag ska möta upp några av Fältbiologernas klimathjältar för att ta tåget till Köpenhamn. Därifrån avgår en buss ikväll som har hyrts av Nordic Youth Climate Action Movement (NYCAM). Imorgon bitti kommer vi äntligen fram till Poznan!

Givetvis har jag inte packat färdigt än, trots att jag var uppe länge igår tillsammans med min solidaritetspackande syster. Min gigantiska gula resväska fylls dock mer och mer med snygga kläder som jag har fått låna av min moster för att bli stilig och respektabel, blandat med diverse klimatrapporter, piprensare, lusseglitter, flöjter, tuschpennor och annat som kan komma att behövas om andan faller på. Jag har också med mig 19 handvikta pappersbåtar och ett 40-tal 25 gånger 25 centimeter stora tygbitar som västsvenska gymnasieelever dekorerade med klimatbudskap under mina workshopar på Klimatkonventet i tisdags. Likadana båtar har vikts av ungdomsgrupper över hela världen och kommer att ställas ut i tusental i konferenslokalerna för att symbolisera havsnivåhöjningar orsakade av klimatförändringar. De dekorerade tygbitarna ska användas i aktionen Wrap up Climate Change som Young Friends of the Earth Europe (YFOEE) har planerat.

Nu hinner jag inte skriva mycket mer, för klockan tickar på och snart är det dags! Jag ska försöka uppdatera bloggen så ofta jag kan i Poznan, och fler unga svenskar kommer att blogga på den nystartade sidan coolaner.nu. Ni som stannar hemma, glöm inte att engagera er i Climate Walks den 6 december! Demonstrationer och manifestationer genomförs då runt om i hela världen, för att uppmärksamma klimatförändringarna och visa politiker i Poznan att människor överallt håller ögonen på förhandlingarna. Vi hörs!

Planering inför Poznan, som en virvelvind!

Den 1-13 december riktas världens ögon mot Poznan i Polen, där FN:s stora klimatkonferens COP14 kommer att hållas. Officiella delegationer från nästan alla världens regeringar kommer dit för att förhandla om det globala klimatavtal som förhoppningsvis kommer att ersätta Kyotoprotokollet när det går ut 2012.

Utöver de officiella delegationerna med rösträtt kommer massor av andra intressenter till Poznan för att vara med i processen och påverka besluten i önskvärd riktning. Forskare och klimatexperter kommer för att bidra med vetenskapliga beslutsunderlag, företag kommer dit för att lobba, frivilligorganisationer ordnar föredrag och debatter vid sidan om, fixar utställningar, påverkar politiker och demonstrerar. Journalister och media från hela världen kommer till Poznan för att dokumentera och rapportera. Totalt beräknas det bli ca 10 000 personer från hela världen. Omkring 500 av dessa är ungdomar från minst 54 länder.

Att vara ung på ett klimattoppmöte (COP) är som att ingå i en virvelvind. Så har jag fått det beskrivet för mig av ungdomar som har erfarenhet av att ha deltagit på tidigare COP-möten. För mig blir det första gången jag närvarar på COP, men arbetet under förra årets COP13 på Bali följde jag på distans. Förberedelserna inför COP14 i Poznan har pågått i över ett år, så känslan av virvelvind har redan uppnåtts. Runt om i världen finns ungdomsgrupper och delegationer som planerar utåtriktade aktioner, läser in sig i detalj för att ha skarpa argument och påverka i komplicerade frågor, tar kontakt med sina nationella politiker och pratar med media. Det pågår hur mycket förberedelser som helst för att så mycket som möjligt ska kunna uppnås på plats i Poznan.

Global koordinering och planering sker på mängder av maillistor med olika teman. Det finns en planeringshemsida för ungdomar och globala arbetsgrupper med namn som policy, governance, action, outreach, media, communications, youth constituency och messaging. Utöver dem finns det ett flertal listor för regional och nationell samordning och särskilda grupper för olika delegationer. Det råder full aktivitet som har intensifierats alltmer de senaste veckorna. Nu får jag sisådär en 50-70 mail om dagen, varav det stora flertalet rör ungdomsförberedelser inför FN-mötet i Poznan. Det ordnas också chatmöten, telefonmöten och möten på Skype.

Det kan vara svårt att få en överblick och sätta sig in i allt som händer, och det är en stor utmaning att inte förlora sig i för mycket byråkrati. Det är viktigt att koordinera allas insatser för att undvika dubbelarbete och ineffektivitet, men allt måste inte beslutas gemensamt. Allas bidrag blir pusselbitar som för oss framåt i det stora hela. Den överväldigande känslan är att det är spännande och otroligt peppande att vara en del av allt detta engagemang för världens framtid. Förväntningarna är höga inför Poznan!

Klimathistorik, konvention och Kyotoprotokoll

Vi lever i en turbulent tid av klimatförändringar. Mänskligheten står inför en gigantisk uppgift, kanske den största utmaningen någonsin. Klimatet förändras av våra utsläpp av växthusgaser, effekterna kommer att bli många och omfattningen är ännu oviss. Vad kommer det att stå i framtidens historieböcker? Hur väl kommer vi att lyckas undvika en klimatkollaps? En ödesfråga för hela världen avgörs just nu.

Klimatförändringar är ingen nyhet, varken fenomenet eller vetskapen om att de finns. Den första misstanken om att människans utsläpp av koldioxid leder till temperaturhöjningar formulerades för över hundra år sedan. För 50 år sedan började ordentliga mätningar. För 40 år sedan fanns det fortfarande gott om skeptiker bland forskarna, men de som hävdade att klimatförändringar borde tas på allvar var så pass många att FN gick ut med en varning till världen om en "möjlig katastrofal uppvärmning". Sedan dess har fler och fler insett att klimatförändringar orsakade av människan är en allvarlig verklighet. Vägen från vetenskaplig insikt till politiska beslut och åtgärder är dock lång. Fortfarande går det trögt och om vi verkligen vill komma tillrätta med problemet måste det till mycket kraftfullare åtgärder.

Som politiskt problem är klimatfrågan komplex och svårlöst. Problemet är globalt och berör hela världen. Alla kommer att drabbas, men olika hårt, och utfallet är inte rättvist. Om ett land fortsätter att vräka ut växthusgaser påverkar det alla andra länder negativt. Oftast är det inte de värsta förorenarna som drabbas hårdast, utan mest utsatta för effekter som översvämningar och torka är fattiga länder som inte har haft särskilt höga utsläpp historiskt. Det finns också en tröghet och fördröjning som gör att effekterna av dagens växthusgasutsläpp inte kommer att märkas av förrän långt fram i tiden. Det är viktigt att alla länder samarbetar både för att hejda ytterligare klimatpåverkan och för att anpassa våra samhällen till kommande effekter som redan har gjorts ofrånkomliga.

Global klimatpolitik sker främst inom ramen för FN:s klimatkonvention (UNFCCC) och dess Kyotoprotokoll. Klimatkonventionen är en internationell överenskommelse som antogs år 1992 och som 192 länder nu är med på. Där står att länderna ska samarbeta mot klimatförändringar, men där finns inga detaljer som ställer krav på hur växthusgasutsläppen ska minskas. Därför skapades Kyotoprotokollet som ett tillägg till klimatkonventionen år 1997. I Kyotoprotokollet har varje industriland tilldelats en procentsiffra för hur mycket deras utsläpp av växthusgaser måste minska (eller i vissa fall hur mycket utsläppen max får öka) jämfört med 1990 års nivå mellan åren 2008-2012. Protokollet trädde i kraft när tillräckligt många länder hade godkänt det, vilket skedde 2005. Fortfarande finns det ett fåtal länder som inte är med, däribland USA.

I december varje år samlas världens politiker för att följa upp hur det går med efterföljandet av klimatkonventionen och Kyotoprotokollet. Klimatkonventionens toppmöten kallas Conference of the Parties, vilket förkortas COP. Det trettonde COP-mötet, COP13, ägde rum i Bali i Indonesien i december förra året. I december i år hålls COP14 i Poznan i Polen, och i december 2009 hålls COP15 i Köpenhamn. Köpenhamnstoppmötet är extra betydelsefullt eftersom världens politiker där måste skriva under ett nytt klimatavtal. Om de inte kommer överens om ett avtal senast i Köpenhamn kommer Kyotoprotokollet att gå ut utan att ersättas av något nytt. I så fall skulle det inte längre finnas något bindande avtal om utsläppsminskningar i världen. Vad skulle hända då?

Bygga nätverk i Bryssel

Nu har jag bytt land och är i Belgien. Idag har jag sprungit runt på massor av möten i Bryssel. Detta är sannerligen en stad för nätverkande! Miljöorganisationerna här verkar ha mycket kontakt med varandra, det är kul. Bra att de har viljan att samarbeta så mycket som möjligt istället för att konkurrera. Jag har proppats så full av spännande information att mina tankar spretar åt alla håll och nya idéer bubblar upp hela tiden. Häftigt!

När jag blev ungdomsrådgivare för UNEP uppmanade de oss att ta kontakt med våra regionala kontor. UNEP:s Europakontor har sitt säte i Genève, så jag kontaktade dem genast när jag valdes. Tyvärr är det kontoret så stort och har så mycket att tänka på att de inte har verkat särskilt intresserade av att involvera ungdomsrådgivarna. Nästan av en slump upptäckte jag dock att UNEP Europa förutom huvudkontoret i Genève har mindre kontor i Bryssel, Wien och Moskva. Dem har det gått mycket lättare att få bra kontakt med!

I morse hade jag möte med personalen på UNEP:s Brysselkontor. Jag kontaktade dem för några veckor sedan, berättade att jag var deras ungdomsrådgivare och att jag skulle ha vägarna förbi. I somras gjorde jag samma sak med UNEP:s kontor i Wien, en liten filial som enbart jobbar med ekosystem i bergskedjor och koncentrerar sig på att skydda bergskedjan Karpaterna, "Europas gröna banan". Moskvakontoret har jag tyvärr inte haft möjlighet att besöka än, men e-postat med dem har jag gjort.

UNEP:s Brysselkontor har bara fyra anställda och några praktikanter, så det är ett litet kontor med familjär stämning. De koncentrerar sig på FN:s relationer med EU på miljöoområdet och samarbetar mycket med UNRIC, FN:s regionala informationscenter för Västeuropa. Jag hade ett möte med UNRIC också. De håller på med ett klimatprojekt som är jätterelevant för det jag håller på med. Vi kan säkert jobba bra ihop och stärka varandras projekt!

Jag besökte också European Environmental Bureau (EEB). De sitter på hur mycket information som helst om miljöfrågor, EU-lobbying och annat. Jag träffade en kvinna som jobbar med en kampanj mot kvicksilver med mycket UNEP-lobbying inblandat som jag kunde lära mig mycket av. Jag träffade också handläggare för kemikalier, skräp och hållbar konsumtion och produktion. Imorgon bitti har jag ett möte med organisationen FERN som jobbar med skogsfrågor.

Hela dagen har jag haft så fullt upp att jag inte har hunnit fixa någonstans att sova inatt. Jag skulle få bo hemma hos en kompis från YEE, men bara om jag hade sovsäck med mig. Det har jag inte denna gång... Ojdå. Äsch, det ordnar sig säkert på något sätt!

Upprörd! UNEP underminerar ungdomsarbetet

Jag är tillbaka i London. Tanken var att det här blogginlägget skulle bestå av vackra naturskildringar från Wales och en inspirerande rapport från studiebesöket på Centre for Alternative Technology. Tyvärr fick jag annat att tänka på när det kom ett sms från en av de andra Tunza-rådgivarna, som skrev att UNEP inte är riktigt kloka och bad mig kolla mailen. Efter att ha fått tag på internetuppkoppling och skummat igenom en radda olästa mail (de hopar sig väldigt snabbt) är jag beredd att hålla med. Dumma UNEP, vad håller de på med egentligen? De urholkar allt vad ungdomsinflytande heter! Om vi som ungdomar blir inbjudna, informerade, “involverade” och sedan ignorerade, är det att vara inkluderade? Knappast enligt min definition!

En central del av mandatet vi har som Tunza-rådgivare är “to advise UNEP on better ways of engaging youth in UNEP's work”. Vår viktigaste konkreta uppgift i år är att ta fram en ny Tunza-strategi, alltså en strategi för hur UNEP ska involvera unga i sitt arbete 2009-2014. Den nuvarande sexåriga strategin löper ut den 31 december 2008. I somras bjöds ungdomsrådet in till ett möte på UNEP:s huvudkontor i Nairobi med huvudsyftet att jobba fram ett utkast till ny strategi. Redan där anade vi oråd eftersom alldeles för lite tid i programmet hade avsatts till att diskutera Tunza-strategin. De få pass som fanns genomfördes dessutom på ett sätt som jag upplevde som väldigt ineffektivt och odemokratiskt. För att hinna komma fram till något resultat överhuvudtaget satt delar av ungdomsrådet på eget initiativ uppe halva nätterna och jobbade på strategin med grusiga ögon, vilket kändes långt ifrån optimalt. Många som ville bidra var för trötta för att tänka klart och droppade av, men natten var den enda tid vi kunde hitta.

Nu har UNEP skickat oss ett utkast till ny Tunza-strategi som är totalt olikt det vi till slut kom fram till i Kenya. Hittills har jag bara hunnit titta igenom texten lite snabbt, och den verkar inte helt igenom dålig, men många av våra bästa idéer från Nairobi har utan förklaring tagits bort. Vi har fått längre tid än vanligt på oss att kommentera (en hel vecka, wow, på den tiden hinner vi ju nästan samla in lite åsikter från fler unga i våra världsdelar) så katastrofen hade kunnat vara värre. Men vad har hänt med alla kommentarer vi lämnade redan i Nairobi? Bryr de sig om våra idéer mer om vi skriver ner och skickar in dem en gång till? Det känns inte så, de idéerna har ju redan blivit ihjältigna och ratade av okänd anledning. Ett tydligt exempel på härskartekniken osynliggörande!

Meningsfull mellantid

Konferensen i Cromer är över. Den 24-26 oktober ska jag på en annan konferens i Belgien, och eftersom tågresorna tar så pass lång tid som de gör känns det lite onödigt att åka hem till Sverige emellan. Istället har jag passat på att boka in studiebesök på olika intressanta organisationer, möten med miljökämpar och besök hos gamla vänner som bor i närheten.

Igår tog jag tåget till London där jag träffade min indiska kompis Anbu. 2005-2006 gick vi i samma klass i Globalverkstan, en kvalificerad yrkesutbildning i International Project Management for Social Movements and NGOs. Kul att prata minnen och uppdatera varandra om vad våra klasskompisar från 16 olika länder håller på med nuförtiden!

Nu är jag i Aberystwyth i Wales hemma hos Katy som jag lärde känna för två år sedan när vi båda var med i styrelsen för Youth and Environment Europe (YEE). Det är jättekul att träffa henne igen! Katy jobbar för Taiga Rescue Network (TRN), en internationell organisation som vill bevara skyddsvärda skogar i norra halvklotets barrskogsbälte. Nu har hon just kommit tillbaka från en månad i Ryssland och hon har mycket att berätta om situationen för skogsskyddet där.

Imorgon ska jag besöka Centre for Alternative Technology (CAT) som ligger 45 minuter härifrån med buss. Det ska bli spännande, för jag har hört inspirerande berättelser om detta stora ekocentrum i flera år. Får se om det lever upp till mina höga förväntningar...

Till sist kan jag tipsa er alla om att läsa Göteborgspostens namnsidor extra noga den 16 oktober!

Consulting in Cromer

Greetings from England! Just nu är jag i Cromer, en liten kuststad i North Norfolk. Jag är här för att hjälpa organisationen StudentForce att få igång ett nätverksprojekt som de kallar LifeShift. Projektet ska gå ut på att ge ungdomar verktyg för en mer hållbar livsstil. UNEP har ett liknande projekt på gång, så StudentForce kontaktade dem för att få tips och hjälp. Då föreslog UNEP att de skulle bjuda in mig som resursperson.

Min huvuduppgift var att presentera projektet youthXchange som UNEP och UNESCO bedriver tillsammans. YouthXchange består av en databas med statistik som berör ungdomar, konsumtionsmönster och miljöpåverkan, samt en massa beskrivningar av lyckade projekt för hållbar livsstil som har genomförts av olika personer och organisationer runt om i världen. Tanken är att informationen ska användas för att utbilda ungdomar om sambanden mellan produktion, konsumtion och miljöproblem och få dem att börja leva mer hållbart. Jag har aldrig själv använt mig av materialet i praktiken, men StudentForce verkade nöjda med presentationen ändå.

Troligtvis fick de ut ännu mer av mina erfarenheter av internationellt nätverkande och alla kontakter jag kunde dela med mig av. StudentForce har bjudit hit nio personer från Slovakien, Malta, Irland, Frankrike och Belgien som de vill samarbeta med i LifeShift-projektet, och de hoppas på att utvidga sitt internationella nätverk ännu mer. Jag har kommit med en massa tips kring projektledning, mötesteknik, pengasökande och sätt att undvika fallgropar i internationellt samarbete. Nu har jag alltså gått och blivit extern konsult också! Vem vet, det kanske är starten på en lysande karriär :) Det verkar inte vara någon vidare lönsam bransch dock. Tydligen har de räknat med att jag ska betala 30% av resekostnaden själv...

Nu ska jag gå och bada i havet! Tro mig, vattnet här är oväntat varmt!

Tåg är toppen, fult är flyg

Igår var jag i stan och köpte en tjock packe tågbiljetter och ett InterRail-pass. Nu är jag i full färd med att packa väskan och förbereda mig inför tre veckor i Storbritannien och Belgien. Imorgon bär det av mot England med byten i Köpenhamn och Hamburg, nattåg Hannover-Bryssel och sedan tunneln under Engelska kanalen från Bryssel till London. Resan till Cromer tar 33 timmar totalt. Det hade kunnat gå snabbare om jag hade bokat biljetterna tidigare och fått en bättre förbindelse, men jag var sen med planeringen som vanligt. Tur att det går fler tåg!

Givetvis hade det både gått snabbare och blivit billigare om jag hade valt att flyga istället. Lyckligtvis fanns det tillräckligt med pengar i konferensbudgeten för att arrangörerna skulle gå med på min önskan om att få åka tåg. Det hade känts ytterst motbjudande att ta flyget till en konferens om hållbar livsstil, då hade jag hellre stannat hemma. Det är totalt knäppt att en klimatbov som flyget tillåts vara så subventionerat som det är idag! Sådant gör det ju inte direkt lättare för vanliga rationella människor att göra klimatsmarta val. Att förlita sig på att enbart konsumentmakt kommer att lösa klimatkrisen håller inte. Självklart är det viktigt, men det är ännu viktigare att politiker visar vägen genom kraftfulla utsläppsminskande beslut. Glöm inte att du kan maila, ringa och skriva på namninsamlingar för att påverka politiker till att ta sitt klimatansvar!

I oktober 2007 blev jag inbjuden till ett möte i Genève, där FN:s miljöprograms europeiska kontor ligger. Det tar ett dygn att åka tåg till Genève och för mig var det en självklarhet att ta tåget. Det var det inte för UNEP, de ville boka en klimatvidrig flygbiljett till mig genom ett flygbolag som de hade avtal med. I det här fallet skilde det inte mer än några hundralappar i pris, utan deras argument var att det skulle bli krångligare administration med tågbiljetter. Det vägrade jag acceptera så jag gick och köpte en egen tågbiljett. Efter sex månaders envisa påtryckningar fick jag till slut tillbaka de pengar jag lagt ut för den. För mig är det viktigt att leva som jag lär. Det tänker jag fortsätta med så långt som det är möjligt!

Informera, inspirera och inkassera

Ett trevligt sätt att göra något meningsfullt och samtidigt få lite klirr i kassan är att ge sig ut och hålla föredrag. I våras besökte jag Lerums gymnasium och berättade för två samhällsklasser om “FN på miljöområdet” och mitt eget engagemang. Det var både roligt och uppskattat!

Nyligen besökte jag gymnasieskolan Spyken i Lund där det pågick en temavecka om klimat. Det serverades vegetarisk skolmat och olika föreläsare bjöds in för att prata om klimat. Jag hade informerats om att föredraget var frivilligt för eleverna och att jag därför kunde räkna med max 20 åhörare, kanske så få som tre eller fyra. Alltså hade jag förberett ett program med många diskussioner och värderingsövningar som skulle skapa dialog och aktivera deltagarna. Döm om min förvåning när fler och fler förväntansfulla ungdomar strömmade in i salen! Hela aulan blev full och vaktmästaren sprang och hämtade en mikrofon. Jag fick snabbt tänka om och anpassa mitt upplägg till de nya förutsättningarna, men det gick bra. Jag pratade i en timma om vad ungdomar kan göra för att påverka den globala klimatpolitiken. Tydligen lyckades jag fånga publiken för frågorna ville inte ta slut!

Extra roligt var det att några dagar senare råka träffa på en gymnasieelev från en annan Lundaskola på en fältbiologaktivitet. Jag nämnde att jag är ungdomsrådgivare för FN:s miljöprogram och möttes av ett “Va, är det du?! Är det du som pratade i Spyken i torsdags?” Det visade sig att hans kompis i Spyken hade blivit väldigt inspirerad av mitt föredrag och börjat prata om att åka till Poznan på FN:s klimattoppmöte i december. Så kul att kunna inspirera så mycket att mina ord sprider sig mellan skolorna! Jag tror bestämt att det gör mig lite stolt...

Ideellt uppdrag - demokratiskt problem?

Ideellt engagemang är något jag gärna talar varmt om. Det har upptagit en stor del av min fritid de senaste fem åren. Alla frivilliga timmar jag har lagt ned på olika miljöprojekt i Fältbiologerna har inte gjort mig rik på pengar, men väl på andra saker som är minst lika värdefulla. Engagemanget har givit mig enormt mycket tillbaka i form av praktisk erfarenhet, kontakter, gemenskap, vänskap, personlig utveckling och mycket mer. Att följa sin övertygelse och kämpa för att förbättra världen tillsammans med andra ger styrka och tro på framtiden. Mitt engagemang är en del av mig, det har format mig till den jag är och jag älskar det!

Trots detta ser jag problem med att uppdraget som ungdomsrådgivare för FN:s miljöprogram är tänkt att genomföras helt ideellt. Om vi unga ska ha en rimlig chans att göra våra röster hörda borde vi ges möjlighet att arbeta under samma premisser som alla vuxna som lobbar på FN på betald arbetstid. Det är inte särskilt konstigt att vi ideella ungdomar lätt pratas omkull, hamnar i skymundan och har svårare att hävda vår sak än anställda vuxna som kan ägna hela arbetsdagar åt att lägga upp strategier och sätta sig in i sakfrågor och språkbruk. UNEP har en irriterande vana att skicka mail med viktiga dokument som ska kommenteras inom en deadline på 24 timmar, annars klubbas de igenom eller avslås som de är. Om man då har studier eller jobb som måste skötas, och kanske till och med bor i ett land där tillgången till internet är sämre än här, blir det inte särskilt lätt att hinna med och hävda sin åsikt demokratiskt.

Förra året studerade jag på Samhällsvetenskapligt miljövetarprogram (SMIL) på Göteborgs universitet. Samtidigt var jag internationell sekreterare i Fältbiologernas riksstyrelse, vice ordförande i Youth and Environment Europe (YEE) och ovanpå det fick jag det här FN-uppdraget. Jag slet som en galning för att hinna med allt och det är inte särskilt konstigt att folk omkring mig började oroa sig för att jag skulle bränna ut mig. Jag kände själv att det inte var hållbart i längden, det fanns så många lösa trådar som jag inte hann dra i och knyta ihop till en helhet. Jag fick säga nej till mycket som det sved i hjärtat av att överge, och jag insåg att jag var tvungen att välja vad jag skulle prioritera.

Nu har jag alltså valt att ta ett sabbatsår från studierna och ägna hela min tid åt ideellt miljöengagemang i ett år. Att kunna göra ett sådant val är en lyx som är få förunnad, det är jag medveten om. Många undrar hur det kommer att gå ihop ekonomiskt för mig, och ja, det undrar jag också. Varje vecka knapras det på mina sparpengar och det finns inte alls några garantier för att jag kommer att klara ett helt år utan vare sig lön eller CSN. Självklart underlättar det mycket att kostnader för mat och logi oftast är betalda på kurser och konferenser, att reseersättning brukar betalas ut och att jag däremellan får bo gratis hemma hos mina föräldrar så mycket jag vill. Jag är van vid att leva billigt, köper inte nytt särskilt ofta utan använder mest begagnat. I värsta fall får jag väl avbryta och börja söka jobb innan året är slut, men jag hoppas verkligen att jag kan hitta ett sätt att i tolv månader framöver kunna ägna mig åt det jag brinner för på heltid. Hållbara försörjningstips mottages tacksamt! Är du sponsor eller stipendieutdelare? Välkommen att ställa dig i kö...

Ungdomspanel för verkligt inflytande?

Det var den 30 augusti 2007 i Leverkusen, Tyskland. Alla närvarande länder hade lagt sin röst i urnan, valresultatet hade räknats ihop och presenterades nu under stor spänning och dramatik. Öronbedövande applåder mötte oss som fanns med på de utvaldas lista. En i sänder kallades vi fram på scenen, kamerorna blixtrade tills de nästan exploderade, vi ikläddes västar med orden “Tunza Youth Advisor” på ryggen. Sedan hände allt mycket snabbt, utan en lugn sekund för att hämta andan och fatta vad som egentligen hade skett. Vi lotsades direkt till varsin dator och hetsades till att skriva biografier under stark tidspress som skulle mailas till FN-kontoret i Nairobi för att publiceras inom fem minuter. Sedan samlades vi en kort stund för ett möte med chefen för den UNEP-division vi nu tillhörde, som förklarade för oss att “You are now youth advisors of UNEP, which means that you should always cooperate with UNEP. Be responsible, represent us well and don't act on your own”. Sedan var konferensen slut och alla åkte hem till sitt. Jaha, och vad händer nu då?

Under de närmaste veckorna fylldes våra mailboxar av kryptiska meddelanden från Nairobi. Det stod om DCPI, GC/GMEF, GCSF-9, ROE, ROA, ROAP, ROLAC, RONA, ROWA, UNON, GYR och ICC. Listan kan göras betydligt längre än så. Vad betydde allt detta? Inga förklaringar eller pedagogiska introduktioner, vi kastades bara rätt in i en komplicerad formell jargong. Jag ägnade timmar åt att googla (eller blackla) på förkortningar och försöka sortera ut vad som var irrelevant kommunikation och vilka meddelanden som innehöll viktig information som vi borde gå vidare med på något sätt. Högst förvirrande. Då och då fick vi inbjudningar till chatmöten, som tyvärr inte fungerade särskilt bra, då de ägde rum i ett ickefungerande konferensrum på internet där hela första timmen brukade gå åt till att förtvivlat försöka logga in utan att lyckas. För min del var det problematiskt att de nästan alltid låg mitt på dagen och krockade med föreläsningar, men det var ännu värre för Jessie-James i Filippinerna som ofta fick gå upp mitt i natten för att kunna vara med. Telefonkonferenserna var lika problematiska, knackigt ljud och höga uppkopplingskostnader som gjorde att många inte hade möjlighet att delta av ekonomisk anledning. Hur kan sådant kallas demokratiskt och inkluderande?

Det låter fint på pappret att vara del i en global ungdomspanel av detta slag, men frågan är vad det egentligen betyder i praktiken. Jag gick in i rollen som Tunza-rådgivare med ett kritiskt förhållningssätt, väl medveten om att vi antagligen inte alls har särskilt mycket makt utan att vi får kämpa hårt för att bli lyssnade på överhuvudtaget. Risken är att vi blir behandlade som prydnadsföremål, att vi har tillsatts mest för syns skull, för att UNEP ska framstå i god dager: “Hej, vi är bra, vi lyssnar på ungdomar och det är politiskt korrekt.” Under året som gått har jag tyvärr fått bekräftat mer och mer att vi kämpar i motvind och att vår möjlighet till reellt inflytande är begränsad. Ingen kommer att tvinga mig att lägga mer tid och kraft på det här uppdraget än vad jag själv vill, då det i själva verket finns gott om stelbenta FN-bossar som tycker att det är skönt om ungdomsrådgivarna håller sig så passiva och harmlösa som möjligt. Men en fin titel har ingen mening så länge man inte fyller den med vettigt innehåll. Jag måste testa vad som händer om jag går in för det här med all min energi. Det måste vara möjligt att använda den här chansen till att åstadkomma något på riktigt!

Möjligheternas miljöår - beslutet

Det var i Slovakien jag bestämde mig. Eller rättare sagt, tanken väcktes på allvar i tåget mellan Wien och Bratislava. Under min 20 minuter korta visit i Slovakiens huvudstad utvärderade jag möjligheten genom att fundera fram och tillbaka: Skulle det vara möjligt? Vad kan gå fel? Är det så smart egentligen? Vågar jag? Beslutet fattades en halvtimma senare i tåget på väg tillbaka till Wien: Ja, det kommande året ska bli mitt och världens år. Jag ska hänge mig åt miljöengagemanget och FN-uppdraget på heltid!

Utflykten till Slovakien var en nyck, en oplanerad avstickare på min hemresa med tåg från Rumänien till Sverige. För att slippa resa 40 timmar i sträck och för att passa på att njuta av det rälsbundna färdmedlets fördel att låta resvägen bli en del av upplevelsen hade jag stannat några dagar i Wien. Nu skulle jag vidare till ett nytt stopp med besök hos vänner i Prag. Jag hade sett ut ett tåg klockan 10 på morgonen, men när jag kom till stationen visade det sig att platsbiljett var obligatoriskt och att de var slut. Jag bokades in i ett annat tåg till Prag tre timmar senare. Vad skulle jag göra medan jag väntade? Jag hade ingen större lust att turista mer i Wien just då, i synnerhet inte när jag skulle tvingas släpa runt på min månadstunga packning. Då återstod att sitta och rulla tummarna i irriterad väntan på att timmarna skulle gå, eller att hitta på ett mer givande sätt att fördriva tiden.

Från Wien går tät pendeltrafik med tåg till Bratislava. Resan mellan de båda huvudstäderna tar ungefär en timma och för Interrailresenärer är det gratis att åka med. Jag insåg att jag skulle hinna både dit och tillbaka innan mitt tåg gick till Prag, och på så sätt få besöka ännu ett land jag aldrig hade varit i! Visserligen skulle jag behöva vända tillbaka nästan genast, men jag skulle få se landskapets skiftningar genom tågfönstret och jag hade inget att förlora. Jag fylldes av en härlig känsla av handlingskraft, kärlek till livet och till förmågan att vända motgångar till något positivt. Gör det bästa av situationen, ta vara på chansen när den kommer, fånga dagen! Det är ett motto jag gärna lever efter, så varför inte försöka göra det i större skala? Jag har fått en unik chans att väljas till ungdomsrådgivare för FN:s miljöprogram, då borde jag göra det mesta möjliga av det. Fånga året!

UNEP Tunza Youth Advisory Council

“Tunza” är namnet på en sexårig strategi som FN:s miljöprogram (UNEP) antog år 2003. Tunza är ett ord på Kiswahili som betyder ungefär “att bry sig om och vårda planeten”. I Tunza-strategin står det beskrivet hur FN:s miljöprogram ska involvera barn och ungdomar i sitt arbete. UNEP är väldigt stolta över att kunna skylta med sin Tunza-strategi, för tyvärr är det inte många FN-organ som har ett dokument som beskriver hur ungas perspektiv ska tas i beaktande. Egentligen borde det ju vara en självklarhet att barn och ungdomar får vara med och påverka det som händer i global miljöpolitik, för det är ju vi som kommer att få leva med konsekvenserna av besluten som fattas idag!

I Tunza-strategin står det bland annat att UNEP ska ordna en global konferens för ungdomar i åldern 15-24 vartannat år och för barn 10-14 år vartannat. I augusti 2007 arrangerades “Tunza International Youth Conference on the Environment” i Leverkusen i Tyskland. Jag var där tillsammans med 180 andra ungdomar från 85 länder. Fem dagar fylldes av föredrag, diskussioner, workshops, studiebesök och inspirerande samtal mellan deltagarna om olika miljöfrågor. Tyvärr förekom det en hel del greenwashing från det företag som sponsrade konferensen, men deltagarnas presentationer av lokala miljöprojekt runt om i världen gav desto mer hopp inför framtiden!

Ett annat viktigt inslag i Tunza-strategin är förekomsten av FN:s miljöprograms ungdomsråd - “UNEP Tunza Youth Advisory Council”. På varje ungdomskonferens väljs ett ungdomsråd bestående av 12 ungdomar - två från varje världsdel. Egentligen står det i Tunza-strategin att det också ska finnas två ungdomsrådgivare som representerar världens ursprungsbefolkningar, men det har hittills aldrig efterlevts tyvärr. Ungdomsrådet väljs demokratiskt av konferensdeltagarna enligt FN-principen “ett land – en röst” och deras mandat varar i två år. Uppdraget består dels av att nå ut med information till unga i den egna världsdelen om UNEP:s arbete och inspirera så många som möjligt till att engagera sig för miljön, och dels att informera UNEP om vad ungdomar tycker och att representera ungdomar i globala miljöförhandlingar.

På konferensen i Leverkusen blev jag en av de lyckliga som valdes till att ingå i UNEP Tunza Youth Advisory Council 2007-2009. Jag representerar Europa tillsammans med Dimitri från Turkiet. Från övriga världsdelar valdes Gabriela från Brasilien, Handy från Kuba, Caitlin från Canada, Thomas från USA, Koli från Kenya, Adel från Algeriet, Fengzhu från Kina, Jessie-James från Filippinerna, Zainab från Bahrain och Jamal från Förenade Arabemiraten. Bilder och kontaktinformation till dem finns här, och här är en länk till pressmeddelandet som UNEP skickade ut när vi valdes. Om du vill se hur glad jag blev när jag valdes kan du kolla in den här filmen från konferensen, men tänk på att största delen av den är ett mycket bra exempel på greenwashing...

Nu börjar mitt år, får se hur det går!

Idag är det första september och terminen börjar. Till skillnad mot vad jag trodde för några veckor sedan börjar jag inte en ny universitetskurs idag, varken i Göteborg eller i Lund eller någon annanstans. Istället börjar jag föra loggbok över hur mycket tid jag som ungdomsrådgivare för FN:s miljöprogram ägnar åt ideellt miljöengagemang. Jag börjar också skriva denna blogg så att alla som vill kan följa hur det går. Kommentera gärna!