Läskig likgiltighet

Usch, det är psykiskt påfrestande att vara på COP. Hela tiden kämpar vi med att intala oss att det är bra att vi är här, men det är olika hur väl det går att tro på det. Just idag känns det mesta här meningslöst. Alla i gruppen är trötta, sjuka, nedtryckta i skorna och eländiga. Egentligen vill jag bara gå och lägga mig i ett hörn och strunta i alltihop. En stund i eftermiddags gjorde Sofi, Karo och jag just det. Vi hittade ett bord med vita silkesdukar som räckte ned till golvet, och där under kröp vi in och vilade en stund. Sedan blev det bättre, åtminstone ett tag. Synd bara att inte klimatförändringar bromsas av bord med vita dukar och förträngning.

Nu kommer jag direkt från ett möte med den officiella svenska delegationen. Tråkigt nog var det inte särskilt upplyftande. Jag vet att jag inte borde döma nu när jag är upprörd och nedstämd från början, för det kanske får mig att kritisera för mycket och skapa en onödigt stark vi/dem-distinktion. Men ändå. De utger sig för att hålla med oss, men lirkar med svaren på ett sätt så att det inte känns övertygande. Våra frågor besvaras inte heller av den som ansvarar för området i förhandlingarna, utan av någon som inte har koll på detaljerna, även i de fall den sakkunniga finns på plats. Är det för att de ska kunna säga att de inte vet och komma undan med det?

Om de som bestämmer inte tar ansvar, och de som förhandlar inte bestämmer, och den här himla konferensen inte kommer att leda till några framsteg överhuvudtaget ändå, hur vi än kämpar, varför ska vi då kämpa? Varför försöka göra något överhuvudtaget? Det spelar ju ändå ingen roll vad vi gör. Vi kan lika gärna bli passiva och vänta på världens undergång. Eller? Usch, jag är trött på FN-möten. En läskig känsla av likgiltighet breder ut sig. Jag längtar efter att vandra i en fin gammelskog och att bada i en riktigt kall sjö!