UN-Habitats årsmöte har börjat

Den stora UNEP-loggan som tidigare syntes vid ingången till FN-området har tagits ned och ersatts av loggan för UN-Habitat, FN:s boende- och bosättningsorgan. Idag inleds deras årsmöte här i Nairobi, där de precis som UNEP har sitt huvudkontor. UN-Habitat arbetar för en hållbar utveckling och bra boendeförhållanden i världens städer.

Jag blir nästan kenyan

Idag är det den 25 mars, vilket betyder att jag skulle ha åkt hem från Kenya i natt. Nu blir det inte så, utan jag har ändrat datum på biljetten och stannar till den 15 maj. Drygt sju veckor längre än jag tänkte när jag lämnade Sverige! Det innebär också att mitt kenyanska visum hinner gå ut, så jag har lämnat in en ansökan om att få stanna längre här i landet. Hoppas att den godkänns, för nu finns det ingen återvändo!

Vardagsversion av FN-världen

Nu är jag tillbaka i Nairobi, tillbaka på UNEP-kontoret. Igår var första dagen på min praktik här, och det känns nytt och välkänt på samma gång. Det nya är arbetsplatsens vardagliga lunk och rutin. Insikten om att det även i FN-världen finns vanliga dagar med personalskvaller och kaffesump, att det inte alltid är pampiga tal och mingelkvällar med ärade delegater som gäller. Det känns lite som att kika in bakom kulisserna och hitta kaksmulor i vrårna. Den proffsiga fasaden luckras upp litegrann och allt blir en gnutta mänskligare. Det tar nog lite tid att vänja sig vid det, och att komma underfund med vilka komponenter som egentligen utgör FN-vanlighet.

Allt runtspringande under konferenserna gör dock att jag inte löper samma risk som andra nybörjarpraktikanter att gå vilse i korridorerna och de många trapporna. Nykomlingar frågar mig om vägen och jag känner mig riktigt hemtam i lokalerna. Välkända vid det här laget är också många av ansiktena, och vakterna och de ständiga säkerhetskontrollerna har nästan börjat kännas naturliga. Alla blommande träd, vatten, fåglar, apor och gröna växter gör att FN-området här i Gigiri faktiskt är en riktigt vacker och trivsam plats.

Arbetsuppgifterna är också välkända. Jag behöver ingen introduktion och inskolning och sitter knappast sysslolös och väntar på instruktioner. Det är bara att köra på, jag vet sedan länge hur det mesta funkar här. Jag har en plan och tydlig bild av vad jag själv vill åstadkomma. Det är nu jag verkligen märker hur mycket rutin jag har hunnit skaffa mig, hur mycket jag har lyckats lära mig själv på distans hemifrån Sverige om hur den här organisationen fungerar. I ett och ett halvt år har jag envist försökt förstå vad mitt uppdrag går ut på och format min roll i UNEP. Nu är jag här, självgående och initiativtagande. Tänk vilken gigantisk nytta de har av denna obetalda arbetskraft!

Det blir spännande att se vad som väntar och vad jag kommer att tycka om tiden här. Jag antar att kommunikationen med UNEP-personalen kommer att fungera bättre nu när jag finns på plats och kan prata med dem personligen. Förhoppningsvis kommer jag att förstå bättre hur de tänker, få en förklaring till varför vi ungdomar så ofta möts av blankt nej till många av våra idéer och förslag. Jag tror inte att de som jobbar här med UNEP:s barn- och ungdomsstrategi är emot verkligt ungdomsinflytande, men det finns ett glapp i kommunikationen som gör att ungdomsrådgivarna och UNEP-personalen ofta missförstår varandra. Jag vill försöka att förstå och fungera som en länk som överbryggar glappet och suddar ut vi-och-dem-tänkandet, samtidigt som jag inte vill kompromissa för mycket. Är det möjligt att på detta sätt få igenom mer av det vi vill åstadkomma, eller kommer jag bara att bli frustrerad och ännu mer desillusionerad av alla blockerande regler i FN-systemet? Det återstår att se.

Mzungumöten i Kenyppinerna

Internet är långsamt här och det tar lång tid för http://www.ettklickforskogen.se/ att laddas, så jag bloggar lite medan jag väntar på att kunna göra ännu ett klick för att rädda Verle gammelskog. I helgen besökte jag Kakamegas regnskog i västra Kenya, en helt fantastisk plats, lika vacker och skyddsvärd som våra svenska gammelskogar! Till skillnad från Verle är Kakamega bevarad som nationalpark. Jag åkte dit tillsammans med Philip och Stephen från WCK, Isac från Lake Victoria Sunset Birders och Sarah från USA som gör exjobb i Kisumu. Vi kom fram på kvällen, lagade mat över öppen eld och gick och lade oss i våra tält och traditionella bandas med tropiska insektsljud i öronen. Nästa morgon såg vi soluppgången från ett berg där vi blickade ut över regnskog så långt ögonen nådde. Vi vandrade i skogen, såg apor som lekte i trädkronorna, klättrade i lianer, simmade och hoppade från vattenfall.

Nu är jag tillbaka i Kisumu och förundras över hur min hjärna hela tiden refererar till Filippinerna. Hela tiden påminns jag om mina fyra månader i Filippinerna 2005 och jag tolkar allt omkring mig med filippinska ögon. Flera gånger har jag råkat tilltala människor på visaya när de säger något på swahili eller luo. Dofter, föremal, ljud och företeelser liknar de som fyllde min filippinska vardag och jag känner mig inte alls ny här. Ändå är det förstås mycket här som är annorlunda.

Idag hände något roligt. När vi vaknade i morse hade Philip fått malaria, och det var förstås inte alls roligt, men det händer då och då och han kommer att må bättre snart. I alla fall, det gjorde att vi ställde in vårt planerade program för dagen. Det kom inga besökare till centret så jag tog det lugnt på förmiddagen, tvättade mina kläder och umgicks med de kenyanska volontärerna. Stephen och jag bestämde oss för att gå och köpa potatis för att laga lunch. Vi gick till det närmsta lilla gatuståndet, men där fanns ingen potatis idag, så vi fick gå vidare. På vägen till nästa ställe hörde jag någon ropa "mzungu" (viting) efter mig. Det gör folk hela tiden och ingen menar något illa med det. Jag vände mig om för att vinka, och fick se två bekanta svenska ansikten på andra sidan gatan! Det var Emanuel Blume vars visor jag brukar gnola och hans kompis Karolina. Jag visste att de är i Kenya och bygger en biogasanläggning i Ugunja, men det var väldigt oväntat att möta dem mitt på en gata mellan välstånd och slum i Kisumu. Kul!