Favorit i repris - tillbaka i Nairobi

Nämen håhå så lång tid det har gått sedan sist jag besökte den här gamla bloggen! Den hade mycket väl kunnat flyta ensam och bortglömd i cyberrymden i flera år till, hade det inte varit för allt tiggande och bedjande från släkt och vänner om nya berättelser från Kenya. Som ni vet så betyder ni mycket för mig, så jag vill självklart inte göra er besvikna. Here we go again!

Sedan den 16 februari är jag tillbaka för att leva och verka i Nairobi, tre år senare och många erfarenheter rikare. Jag ska inte ödsla för mycket tid på att redogöra för vad som har hänt däremellan. Så mycket kan jag säga som att mina kläder fortfarande är till övervägande del begagnade, om än i stora drag något mer kavajiga än sist. Inga alltför nätta klackar hindrar mig från att promenera 40 minuter till jobbet och lika länge tillbaka längs solgassade vägkanter av röd jord, den friheten vill jag inte kompromissa bort. Trots det smälter jag in i FN-miljön som en snöboll på en brasa – ångan lättar och når upp till de högsta lågorna!

Precis som förra gången började min vistelse i Nairobi med en radda intensiva FN-konferenser. Först var det årsmöte för UNEP Major Groups Facilitating Committee som jag har varit med i sedan 2008, följt av en global konferens för civilsamhället, och till sist UNEP:s årsmöte och globala miljöministerforum med 900 delegater från hela världen. Precis som förra gången erbjöd jag mig att stanna kvar i några månader efteråt och praktisera på FN-kontoret, men den här gången i UNEP:s Major Groups and Stakeholders Branch (MGSB). Precis som förra gången är det en win-win situation som både UNEP och jag tycker om!

Utöver jobbet har jag hunnit med ett besök hos min vän Susan och hennes familj i byn Ndenderu, dit jag säkert kommer att återvända många av mina helger. En annan dag vandrade jag i det fria bland giraffer och zebror i Hells Gate, följt av en räddningsmission för att undsätta två borttappade vänner i nämnda nationalpark. Två kenyaner har friat till mig hittills – den här omgången vill säga. Båda erbjuder sig nu att chartra ett flygplan för att skicka hemgift till Sverige. Den ena vill fylla det med kor, den andra med getter. Vilket vill ni helst ha därhemma? Jag känner ingen av dem särskilt noga, så mig kvittar det vem det blir. Vilken gåva är bäst ur klimatsynpunkt tro?

100 dagars resande klimatkampanj

Idag är det 99 dagar kvar till starten av FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn, och igår startade jag en resande klimatkampanj tillsammans med Paulina från Mexico: http://100dayscampaign.wordpress.com/about/. Utan att flyga ska vi resa från Korea till Köpenhamn, via FN:s klimatförhandlingar i Bangkok och Barcelona, med massor av klimatkampanjande tillsammans med ungdomar i ca 14 länder på vägen! Följ gärna våra äventyr på projektbloggen.

Mer information om Avaaz Climate Action Factory finns här. Kolla in vår blogg som beskriver vad vi gör och vilka vi är, och våra foton från olika aktioner!

Jag gillar livet och tillvaron som heltidsaktivist för klimatet. Det känns så rätt.

Think 2050, Act 2009!

Action Factory

Efter Kenya var jag i Sverige i fem dagar, sedan tog jag min ryggsäck och flyttade till Tyskland. Efter en natts tågresa kom jag fram till Bonn, där jag möttes av en grupp vänner från många olika länder. Bara en av dem kände jag sedan innan, men vi alla är del av klimatrörelsen och ska bo tillsammans hela sommaren i en runtflyttande Climate Action Factory. Det finns två Action Factories, en i Europa och en i USA, och projektet stöttas av Avaaz. De kommande månaderna ska vi göra vårt bästa för att säkerställa att ett starkt, bindande globalt klimatavtal kommer att antas av världens regeringar på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december. Vi ska utarbeta och genomföra kreativa, politiskt träffsakra och bitande klimataktioner och kampanjer. Varhän i Europa det hålls ett strategiskt viktigt möte där klimatfrågan behandlas kommer vi att finnas på plats. 2009 är ett viktigt år då världen mer än något annat behöver starkt ledarskap för att mildra klimatförändringarna. Action Factory ska påminna våra politiska ledare om vad som krävs av dem.

UN-Habitats årsmöte har börjat

Den stora UNEP-loggan som tidigare syntes vid ingången till FN-området har tagits ned och ersatts av loggan för UN-Habitat, FN:s boende- och bosättningsorgan. Idag inleds deras årsmöte här i Nairobi, där de precis som UNEP har sitt huvudkontor. UN-Habitat arbetar för en hållbar utveckling och bra boendeförhållanden i världens städer.

Jag blir nästan kenyan

Idag är det den 25 mars, vilket betyder att jag skulle ha åkt hem från Kenya i natt. Nu blir det inte så, utan jag har ändrat datum på biljetten och stannar till den 15 maj. Drygt sju veckor längre än jag tänkte när jag lämnade Sverige! Det innebär också att mitt kenyanska visum hinner gå ut, så jag har lämnat in en ansökan om att få stanna längre här i landet. Hoppas att den godkänns, för nu finns det ingen återvändo!

Vardagsversion av FN-världen

Nu är jag tillbaka i Nairobi, tillbaka på UNEP-kontoret. Igår var första dagen på min praktik här, och det känns nytt och välkänt på samma gång. Det nya är arbetsplatsens vardagliga lunk och rutin. Insikten om att det även i FN-världen finns vanliga dagar med personalskvaller och kaffesump, att det inte alltid är pampiga tal och mingelkvällar med ärade delegater som gäller. Det känns lite som att kika in bakom kulisserna och hitta kaksmulor i vrårna. Den proffsiga fasaden luckras upp litegrann och allt blir en gnutta mänskligare. Det tar nog lite tid att vänja sig vid det, och att komma underfund med vilka komponenter som egentligen utgör FN-vanlighet.

Allt runtspringande under konferenserna gör dock att jag inte löper samma risk som andra nybörjarpraktikanter att gå vilse i korridorerna och de många trapporna. Nykomlingar frågar mig om vägen och jag känner mig riktigt hemtam i lokalerna. Välkända vid det här laget är också många av ansiktena, och vakterna och de ständiga säkerhetskontrollerna har nästan börjat kännas naturliga. Alla blommande träd, vatten, fåglar, apor och gröna växter gör att FN-området här i Gigiri faktiskt är en riktigt vacker och trivsam plats.

Arbetsuppgifterna är också välkända. Jag behöver ingen introduktion och inskolning och sitter knappast sysslolös och väntar på instruktioner. Det är bara att köra på, jag vet sedan länge hur det mesta funkar här. Jag har en plan och tydlig bild av vad jag själv vill åstadkomma. Det är nu jag verkligen märker hur mycket rutin jag har hunnit skaffa mig, hur mycket jag har lyckats lära mig själv på distans hemifrån Sverige om hur den här organisationen fungerar. I ett och ett halvt år har jag envist försökt förstå vad mitt uppdrag går ut på och format min roll i UNEP. Nu är jag här, självgående och initiativtagande. Tänk vilken gigantisk nytta de har av denna obetalda arbetskraft!

Det blir spännande att se vad som väntar och vad jag kommer att tycka om tiden här. Jag antar att kommunikationen med UNEP-personalen kommer att fungera bättre nu när jag finns på plats och kan prata med dem personligen. Förhoppningsvis kommer jag att förstå bättre hur de tänker, få en förklaring till varför vi ungdomar så ofta möts av blankt nej till många av våra idéer och förslag. Jag tror inte att de som jobbar här med UNEP:s barn- och ungdomsstrategi är emot verkligt ungdomsinflytande, men det finns ett glapp i kommunikationen som gör att ungdomsrådgivarna och UNEP-personalen ofta missförstår varandra. Jag vill försöka att förstå och fungera som en länk som överbryggar glappet och suddar ut vi-och-dem-tänkandet, samtidigt som jag inte vill kompromissa för mycket. Är det möjligt att på detta sätt få igenom mer av det vi vill åstadkomma, eller kommer jag bara att bli frustrerad och ännu mer desillusionerad av alla blockerande regler i FN-systemet? Det återstår att se.