Hoppa högt och hurra för framtiden

Internationellt ungdomsengagemang på klimatkonferensen i Poznan - visuell sammanfattning:

Sedan sist jag skrev har jag kommit hem från Poznan, åkt iväg igen (till Stockholm på internationellt utskottsmöte med Fältbiologerna) och kommit hem igen. Jag har vilat upp mig, hämtat kraft i naturen och fått tillbaka optimismen och hoppfullheten. Klimatnöten är inte omöjlig att knäcka, tillsammans är vi många och starka! Framtiden ligger i våra egna händer. Förändring är möjlig om vi vill och alla hjälper till. Du och jag och du och du och du och vi, vi fixar det här, ingen tvekan om saken!

Slut på COP14, slutet för världen?

Glad lucia på er allihopa! För mig har det inte blivit något lussande idag. Igår däremot, då började vi dagen med att gå upp tidigt och lussa för de svenska, danska och norska officiella delegationerna. Den kinesiska delegationen och diverse förbipasserande fick också glädje av spektaklet. Jag hade med mig glitter, tomteluva, stjärngossestjärna och ett lusselinne som vi delade systerligt mellan oss. Danskarna hade köpt vita polotröjor, lakan och ljus så vi blev riktigt tjusiga. Naturligtvis sjöng vi luciasången med passande omgjord text:

Snowflakes are falling down
Soon disappearing
Islands submerge and drown
That time is nearing
Will you join force today
So that we're here to stay
Take climate action
Take climate action

Förhandlingarna slutade klockan tre i natt. Jag kände mig dum när jag insåg det idag, för jag lämnade konferensområdet vid halvtiotiden och trodde att allt var slut, eller att det eventuellt skulle fortsätta med en slutkläm idag. Det har nämligen länge ryktats om att COP14 skulle förlängas och fortsätta en dag till, eftersom COP13 slutade ett helt dygn senare än det var tänkt. Hela området kändes ödsligt och tomt när jag gick därifrån igår. Talen var slut och plenumsalen tömd. Men tydligen drogs slutförhandlingarna igång klockan 22 och pågick till 03 på natten.

Resultatet? Långt ifrån tillfredsställande. Oväntat? Inte särskilt. Men totalt fruktansvärt otillräckligt. Slutet för världen? Nej, inte än. Men säkert kommer många i världen att dö av klimatförändringar snarare än ålder. Det är den bistra sanningen.

Idag träffades alla internationella ungdomar för en Youth Debrief, en summering av vad som har hänt under konferensen och en utvärdering av hur vi har arbetat som internationell ungdomsgrupp. Det kändes som en viktig och bra avslutning som förhoppningsvis leder till att vi lär oss av erfarenheter och förbättrar till nästa gång. Vi pratade mycket om vilken roll vi vill ta på COP15 i Köpenhamn. Påverkar vi bäst i FN:s korridorer eller utanför? Vi måste måste måste behålla hoppet om att det går att förändra och vända utvecklingen rätt!

Imorgon blir det ledig dag med titt på den polska verkligheten innan vi åker hem. Klockan 16 imorgon lämnar bussen Poznan och vi kommer till Köpenhamn tolv timmar senare. I klimatförhandlingarnas värld tar vägen från Poznan till Köpenhamn hela tolv månader. Tolv viktiga månader, som ska fyllas av klimatengagemang av alla de slag!

Överlevnad är oförhandlingsbart

De tre senaste kvällarna har jag suttit i konfidentiella möten från klockan åtta på kvällen fram till efter midnatt. Det första hemliga mötet ordnades av en liten grupp internationella ungdomar som kände frustration över att det hände alldeles för lite i förhandlingarna. De tyckte att det var dags att göra något radikalt för att få fart på processen och väcka världens uppmärksamhet. Detta skulle ske genom en otillåten aktion, något som sekretariatet inte givit tillstånd till. Inte bruka våld, inte bryta mot några lagar, men däremot bryta mot reglerna som gäller på konferensområdet. Gruppen växte och diskuterade och planerade. Risker vägdes mot förväntat resultat. Många entusiaster lade ner tid och energi och brann för idén.

På mötet igår natt kom det fler deltagare och det blev väldiga diskussioner. Civil olydnad var ett välkänt begrepp för många, men för andra var det helt nytt. En del menade att den planerade aktionen skulle kunna förstöra ungdomars rykte så att vi inte får samma rättigheter i Köpenhamn nästa år. Många hävdade också att aktionen var planerad ur ett västerländskt perspektiv och att den var helt oacceptabel i till exempel asiatisk kultur. Diskussionerna blev många och starka känslor väcktes åt olika håll. Till sist blev slutsatsen att vi inte kunde genomföra aktionen nästa morgon.

Som en kompromiss genomfördes en mildare variant kl 14 idag. Al Gore höll föredrag inför ett fullsatt plenum. När det var slut och publiken strömmade ut samlades alla ungdomar på en plats precis utanför. Vi höll upp banderoller med texten "Survival is not negotiable", ropade slagord och höll tal, utan att ha tillstånd för det. Här finns en film som visar både aktionen och ett officiellt tal som ungdomar höll i plenum senare. Många filmer från konferensen finns på youtube, sök till exempel på "COP14".

Över 80 länder har nu skrivit på uppropet om överlevnad. Alla ungdomar har satt på sig klistermärken som det står "Survival." på. Punkten efter ordet har ett viktigt symbolvärde. Ingen ska dö av klimatförändringar, punkt slut. Överlevnad är oförhandlingsbart. Vi delar ut silvriga pappersskyltar med survival-texten till alla delegationer som vill ha, och många har ställt dem vid sin talarstol. De "små önationerna" (AOSIS) och de "minst utvecklade länderna" (LDC) tackar oss för att vi stöttar deras ståndpunkt och uttalanden genom vår kampanj. För dem är det så tydligt att kampen mot klimatförändringarna bokstavligt talat handlar om liv eller död.

Tuvalu till exempel, en liten stat i Polynesien som består av nio ögrupper. Vad ska de göra hela deras land och kultur snart försvinner under havet? Jag träffade en man från Tuvalu som berättade att hela deras befolking på grund av växthusgasutsläpp som redan har skett kommer att tvingas evakueras inom 10-15 år, men det är oklart vart de ska ta vägen. De förhandlar just nu med Australien om att få köpa en bit land där, men dels har de inte tillräckligt med pengar och dels säger Australien nej. Vad händer med människovärdet om bara några decennier när hundratusentals människor blir klimatflyktingar? Vem kommer att ta hand om flyktingströmmarna, när människor som flyr av miljöskäl inte ens klassas som flyktingar i internationell rätt och därför nekas asyl? Det här är allvar!

Det gäller överlevnad

Internationella ungdomsgruppen har tillverkat en "Survival Pledge". Vi går runt och lobbar delegationer att skriva under på att de ska "säkerställa alla länders och folks överlevnad". Hittills har 28 länder skrivit på uppropet, tillsammans med några framstående klimatkändisar. Du kan också skriva under här.

Idag är det en mycket bättre dag än igår. "High Level Segment" har börjat, vilket innebär att ministrarna har anlänt och det händer mycket hela tiden. Jag har lyssnat på FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och Fredrik Reinfeldt som höll tal i plenum nyss. I eftermiddag ska ministrar från alla länder hålla tal, ca 5 minuter var, inklusive miljöminister Carlgren. Det verkar dock som om han tänker skolka från sitt utvecklingssamtal med Fältbiologerna.

Utanför ingången i morse stod en massa organisationer med olika synliga budskap som uppmuntrade till handling. Young Friends of the Earth genomförde sin "Wrap up Climate Change"-aktion där de visade upp 1700 tygbitar med färgglada klimatbudskap från ungdomar över hela Europa. Sex ministrar deltog och fick ta emot varsin inramad lapp. Det är nu det gäller!

Läskig likgiltighet

Usch, det är psykiskt påfrestande att vara på COP. Hela tiden kämpar vi med att intala oss att det är bra att vi är här, men det är olika hur väl det går att tro på det. Just idag känns det mesta här meningslöst. Alla i gruppen är trötta, sjuka, nedtryckta i skorna och eländiga. Egentligen vill jag bara gå och lägga mig i ett hörn och strunta i alltihop. En stund i eftermiddags gjorde Sofi, Karo och jag just det. Vi hittade ett bord med vita silkesdukar som räckte ned till golvet, och där under kröp vi in och vilade en stund. Sedan blev det bättre, åtminstone ett tag. Synd bara att inte klimatförändringar bromsas av bord med vita dukar och förträngning.

Nu kommer jag direkt från ett möte med den officiella svenska delegationen. Tråkigt nog var det inte särskilt upplyftande. Jag vet att jag inte borde döma nu när jag är upprörd och nedstämd från början, för det kanske får mig att kritisera för mycket och skapa en onödigt stark vi/dem-distinktion. Men ändå. De utger sig för att hålla med oss, men lirkar med svaren på ett sätt så att det inte känns övertygande. Våra frågor besvaras inte heller av den som ansvarar för området i förhandlingarna, utan av någon som inte har koll på detaljerna, även i de fall den sakkunniga finns på plats. Är det för att de ska kunna säga att de inte vet och komma undan med det?

Om de som bestämmer inte tar ansvar, och de som förhandlar inte bestämmer, och den här himla konferensen inte kommer att leda till några framsteg överhuvudtaget ändå, hur vi än kämpar, varför ska vi då kämpa? Varför försöka göra något överhuvudtaget? Det spelar ju ändå ingen roll vad vi gör. Vi kan lika gärna bli passiva och vänta på världens undergång. Eller? Usch, jag är trött på FN-möten. En läskig känsla av likgiltighet breder ut sig. Jag längtar efter att vandra i en fin gammelskog och att bada i en riktigt kall sjö!

Ring till Reinfeldt

Regeringskansliet kommer att få en massa telefonsamtal imorgon från oss här i Poznan och fler personer hemma i Sverige. Detsamma gäller regeringskanslier och ministrar i andra Europeiska länder. EU-ungdomar här har dragit igång en 24-timmars telefonkampanj för att sätta press på politikerna att göra EU:s klimatpaket starkt. Beslut om det tas i Bryssel på torsdag eftermiddag och det kommer att ha stor påverkan på vad som beslutas i Poznan strax efteråt. Ring gärna du också! Regeringskansliets växel: 08-405 10 00. Be att få prata med Fredrik Reinfeldt eller någon som kan lämna ett meddelande till honom. Titta också på den här videon.

Parallellt med COP finns en utställning om förnyelsebar energi och föreläsningar på samma tema. Det är inspirerande att gå dit när modet tryter i sega förhandlingar. Tekniska lösningar finns! Men för att det ska göra någon skillnad måste de förstås börja användas i stor skala, och för det behövs politiska beslut. Nu gäller det!

Utåtriktat arbete

Idag har jag äntligen gjort något som verkligen känns vettigt! Naturligtvis ägde det vettiga rum utanför konferensområdet. Kanske är det farligt att bara tycka att konkreta insatser är vettiga, men det var väldigt skönt att som omväxling göra något konkret. Emma och jag besökte en skola här i Poznan och höll två 45-minuterslektioner om klimat för två polska skolklasser, på engelska. Vi berättade om växthuseffekten och klimatproblematiken, om klimatpolitik och vad som händer här i Poznan just nu, och så fick de diskutera vad de själva kan göra. Det gick jättebra!

På kvällen skulle jag och en grupp nordiska ungdomar ha deltagit i en videokonferens, en "Mass Dialogue", för att dela med oss av våra intryck direkt från COP14 med folk därhemma. Tyvärr blev den inställd, eftersom informationsspridningen inte fungerat så bra, så ingen publik loggade in.

Nära 200 av de andra ungdomarna här lämnade Poznan tidigt i morse och åkte till Warszawa över dagen. De demonstrerade utanför polska premiärminister Donald Tusks residens, där han och Tysklands Angela Merkel träffades. De vill dela ut extra utsläppsrätter till tyska och polska förorenare.

Miljöministern på utvecklingssamtal

Sverige är inte längre bäst i klassen på klimatpolitik. Fältbiologerna har förberett ett betygsdokument där vi underkänner Sverige i ledarskap, ordförståelse, internationella relationer, naturvetenskap, historia, matematik och ordning och uppförande. Bara ett MVG delas ut, i retorik. Miljöminister Andreas Carlgren kommer till Poznan idag eller imorgon och vi har bjudit in honom till utvecklingssamtal. Skicka gärna ett mail och uppmana honom att komma! Betyget med motiveringar samt pressmeddelande finns att läsa här.

Uppehåll i förhandlingarna

De senaste dagarna har varit ganska lediga. Eller, jag har varit på många möten och "side events", men det har varit två dagars paus i de officiella förhandlingarna, så allt har varit lugnare. Igår var det söndag och hela COP-området var stängt, så vi fick lite miljöombyte. Jag var på Sheraton Hotel och lyssnade på olika klimatföredrag, nätverkade och såg kortfilmer. De hade en gratisbuffé med massa god mat varav en hel del var vegetariskt. Sedan hann jag gå runt lite i centrala Poznan, äta pirogi och känna att jag är i Polen. Det pågår en julmarknad på torget där de har ställt upp fina konstnärliga isskulpturer, som smälter och droppar i plusgraderna.

På kvällen var jag på anarkistisk planering inför COP15 nästa år i Köpenhamn. Om det inte antas ett nytt klimatavtal i Köpenhamn blir det ett glapp mellan Kyotoprotokollet och det nya avtalet, så att det inte längre finns någon global överenskommelse om bindande utsläppsminskningar. Det är riskabelt, eftersom det då finns risk att länder struntar i klimatåtgärder. Kanske är det ändå bättre att det inte blir något avtal alls, än att det blir ett urvattnat och alldeles för otillräckligt avtal. Förtroendet för UNFCCC-processen var lågt bland mötesdeltagarna. Olika taktiker för att ta över processen och skapa ett mer radikalt alternativ diskuterades.

Nu är det måndag och förhandlingarna är stängda på grund av den muslimska högtiden Eid al- Adha som firas idag. Dock är konferenslokalerna öppna så nu hänger jag inne på området och bloggar och deltar i olika ungdomsmöten. På förmiddagen var det "Aerial Art"-aktion på Freedom Square, där massa människor samlades och lade oss i ett speciellt mönster på marken. Tillsammans skapade vi ett klimatbudskap som fotograferades uppifrån. Än har jag inte sett bilden så det ska bli spännande att se vad den föreställer.

Globala dagen för klimataktion

Igår var det Global Day of Climate Action. Runt om i världen demonstrerade massor av människor för klimatet. I Poznan samlades alla som ville demonstrera på Freedom Square klockan 12 och demonstrationståget gick genom stan. Det var ett glädjefyllt tåg med kreativa banderoller och budskap, sång och musik, rop och hopp och såpbubblor. Massa clowner sprang runt under banderollen "Political Leaders - Stop Clowning Around". Som det är nu beter sig politikerna alldeles för mycket som clowner, men nu är det dags för allvar! Jag blåste blockflöjt och viftade med min slips för att få dem att skärpa sig.

Fältbiologerna hade en stor badboll i form av ett jordklot och banderoller med texten "Quit playing games with the Earth", "One Climate - One Future" och "-40% CO2 until 2020" som vi ägnade några kvällars tillverkning på kansliet i Göteborg innan vi åkte. Det var roligt och energigivande att komma ut ur COP-bubblan ett tag och leka på gatorna. En massa fina bilder från demonstrationen finns här. På kvällen var det fest för alla "Non-governmental" COP-deltagare. Lokalen var rökig men det var roligt att dansa och fullt av trevliga människor!

Förstahandsinformation från framtiden

Många spännande människor rör sig i korridorerna på COP14. En av de mest intressanta individer jag har träffat på här är dock inte människa, utan en utomjording, som dessutom kommer från framtiden. Commander Spoff föddes i slutet av 2300-talet och har just rest tillbaka till vår tid. När hon fortfarande befann sig 300 år framåt i tiden, råkade hon av en slump komma förbi vår jord under en av sina resor genom rymden. Där möttes hon av en förfärlig syn, så hon har alltså sett med egna ögon hur illa det gick när vi inte tog klimatförändringarna på allvar.

Spoff kan vittna om att våra värsta klimatscenarier blev verklighet, med förskräckliga naturkatastrofer, sjukdomsspridning, massflykt, konflikter och terrorism. Bara några tusentals människor finns kvar på den tiden och de lever i små isolerade populationer spridda över en förorenad och förstörd planet. Det är fruktansvärt skrämmande att höra hennes berättelser.

Commander Spoff är vad jag skulle kalla en riktig hjälte. När hon såg misären på planeten Jorden bestämde hon sig frivilligt för att resa tillbaka i tiden och göra allt som står i hennes makt för att hjälpa oss människor att avvärja en klimatkatastrof. Det var väldigt modigt gjort, för hon kan inte resa tillbaka igen. Hon har vigt sitt liv åt att hjälpa oss att styra utvecklingen åt rätt håll den här gången, så vi gör klokt i att lyssna på hennes råd. More science, less fiction. Our climate, our future!

Kläder och aktioner

Det är intressant att experimentera med kläder och se vilka reaktioner olika utseenden ger i den här miljön. Hittills har jag mest varit uppklädd, vilket för mig innebär att vara utklädd, eftersom jag inte i vanliga fall brukar gå runt i kavaj och kjol och nätta små skor. Jag har lånat massa fina kläder från min moster och det är roligt att använda dem. Damdresser passar bra in här, men det gör också att man smälter in i mängden. Kanske är det sant att snygga kläder ger respekt, men jag funderar ändå över vilken klädsel som är mest effektiv för att uppnå det vi vill.

Idag har jag testat att klä ut mig åt andra hållet, så att jag sticker ut och syns. Jag har färgglada bomullskläder, majblommor på skosnörena, kompisband i håret, tygödla och pins på kjolen och plastcykel runt halsen. Redan i kön på vägen in fick jag uppmärksamhet, då en officiell regeringsdelegat från Brasilien kommenterade cykeln. På så sätt kom ett samtal igång om att sluta hyckla och börja cykla. Det var första gången en officiell delegat inledde en dialog med mig utan att jag själv tog första steget. Många ungdomar går runt i t-tröjor som det står 350 på. 350.org är en organisation som stöds av många forskare som hävdar att vi behöver en koldioxidkoncentration i atmosfären på max 350 parts per million. Idag är koncentrationen 387 ppm. Nästan 50 av världens minst utvecklade länder har just ställt sig bakom 350-målet.

Förutom det vi uttrycker genom vårt utseende finns det inte särskilt mycket utrymme att vara radikal inne på området. Reglerna säger att det får göras max två aktioner om dagen av ungdomar och varje aktion får pågå i max 15 minuter. En tydlig plan som beskriver precis vad vi tänker göra måste lämnas in till sekretariatet minst ett dygn i förväg. Ofta måste idéerna modifieras, det vill säga snällifieras, gullifieras och mesifieras innan de godkänns. Vi får inte välja tid och plats själva, vilket gör det svårt att vara strategisk och koppla det vi gör till vad som händer just nu i förhandlingarna. Vi får inte heller rikta oss specifikt mot ett enskilt land och inte på något sätt störa ordningen eller väcka anstöt.

Att stå utanför ingången och hålla en banderoll med texten "join our vision" var okej. En annan aktion som tilläts var att stå och hålla upp flaggor från våra hemländer, och på en given signal vända på dem så att olika budskap som skrivits på baksidan blev synliga. Några började säga sina budskap högt, men eftersom vi inte hade fått tillstånd att låta ledde det till klagomål från sekretariatet. Aktionsgruppen har många kreativa aktionsidéer inför nästa vecka, men det återstår att se vilka idéer vi lyckas förhandla oss till att få genomföra.

Vad gör jag här egentligen?

COP är en besynnerlig bubbla. Jag flyter runt i en inomhusstad med torr luft och spruckna läppar, tomma ord och byråkrati. Tiden inne på konferensområdet går extremt långsamt och extremt snabbt på samma gång. Det är mycket väntan med segt tuggande, men samtidigt ständigt springande stress. Jag rusar från möte till möte utan paus, kommer för sent och går innan det är slut. Engelskan som används är "klimatiska", full av komplicerade FN-förkortningar. Mailboxen fylls på var tionde minut. Den intensiva tillgången till otillgänglig information gör att det viktiga dränks. Det känns som om jag mest flyter runt här inne utan att fatta varken vad som händer eller vad som sägs. Jag är inte ens säker på att jag vill lära mig att fatta fullt ut, för den dag jag finner logik i det här har jag nog slukats upp för mycket och blivit omänsklig. Men det vore ändå bra att fokusera på något, finna min roll och skingra den värsta förvirringen.

Jag har varit förkyld och haft ont i halsen sedan jag lämnade Sverige. Sovit har jag gjort för lite och ordentlig mat har jag varken haft tid att äta eller möjlighet att få tag på. Jag var förvarnad om det, det var just så här alla sa att det skulle vara. COP-mötet är precis som jag har tänkt mig, men samtidigt annorlunda. Jag vet inte riktigt vad det är som är annorlunda. Att det skulle vara stort och mycket som händer samtidigt visste jag ju, och också att det skulle vara trögt och abstrakt. Jag trodde att jag var väl förberedd, men just nu känner jag mig vilse. Kanske är det just själva upplevandet som gör det, att nu upplever jag att det faktiskt är så galet som det sägs. Världen är på väg mot kollaps men ingen verkar kapabel till att hantera problemen på allvar. Allt är så kaotiskt och konstigt, knäppt och katastrofalt. De andra fältbiologerna känner likadant, och det var jag som lurade in dem i det här. Vart leder vår strävan? Kommer det att klarna och bli mer konkret? Undrar om det är värt det.

Varför utsätter vi oss frivilligt för denna frustration och förvirring? Jo, därför att dagens system utsätter världen för det här. Vi som upplever det måste förmedla till alla att det inte räcker med att vänta på att politiker ska lösa problemet, det går för långsamt. Alla måste själva göra allt vad vi kan för att rädda världen!

Var finns EU:s ledarskap?

EU förhandlar med en gemensam röst i den globala klimatpolitiken. Vid förhandlingsborden här i Poznan säger Sverige alltså inte vad Sverige tycker, utan alla EU-länder har kommit överens om att säga det som EU tycker. På Bali förra året lovade EU att vara ledande i de fortsatta förhandlingarna, sätta höga bindande mål och hjälpa utvecklingsländer. Dessa löften har tyvärr inte infriats alls. Under året som gått har de egna målen istället sänkts, samtidigt som finansiering av utsläppsminskningar och anpassning i Syd har uteblivit. Framåtandan som visades tidigare är som bortblåst. Förstapriset i Fossil of the Day gick idag till Europeiska unionens medlemsstater.

EU håller just nu på att ta fram ett klimat- och energipaket. Den 4 och 5 december träffas EU:s miljöministrar i Bryssel för att diskutera paketets innehåll. Slutgiltigt beslut kommer antagligen att tas i nästa vecka, samma dag som de globala förhandlingarna i Poznan avslutas. Det är hemskt dåligt av EU att komma till Poznan utan att ha en färdig position i klimatförhandlingarna, eftersom ovissheten om EU:s position försvårar för globala framsteg här.

Vetenskapen visar på att det behövs ett utsläppsminskningsmål på minus 40% till 2020 inom EU. Istället förhandlas det nu om ett mål på minus 20% eller minus 30%. Sverige har pushat för ett EU-klimatmål på minus 30%, men vill att det ska gälla för EU snarare än inom EU. Om det lilla ordet "inom" byts ut mot det ännu mindre ordet "för" blir förändringen av innebörden desto större. Det handlar om huruvida EU ska minska sina egna utsläpp, eller smita från en stor del av förändringsansvaret genom att betala för utsläppsminskningar i andra delar av världen.

Du kan påverka Sveriges representanter i EU för att de ska göra sitt bästa i förhandlingarna om klimatpaketet. Gå in på sidan http://www.timetolead.eu och skicka mail till dem, det går snabbt och är viktigt.

Sveriges position sviker

Igår kväll bjöds alla svenska observatörer i Poznan in till ett dialogmöte med den officiella svenska regeringsdelegationen, som leds av chefsförhandlare Anders Turesson. Det var bra att träffas och höra mer om Sveriges position och mål här i Poznan, men snarare än en positiv diskussion blev det en föreläsning med svårtillgängligt språk och deprimerande besked. Sverige tar inte alls den ledarroll man skulle kunna ta i klimatförhandlingarna. Istället för att jobba mot de mål som är nödvändiga för att förhindra ett totalt klimatkaos, sätts ribban efter vad som anses vara politiskt möjligt att åstadkomma.

Forskarna i IPCC är överens om att en utsläppsminskning på 50% till 2050 är långt ifrån tillräcklig. Turesson sa att om utsläppen minskar med 50% de närmaste 42 åren, ger det en 50-procentig chans att klara 2-gradersmålet. En global uppvärmning på 2°C innebär en annorlunda värld än den vi känner idag, och om det blir ännu varmare ökar katastrofen och kaoset. Svenska politiker vet hur allvarligt läget är, men ändå kallas 50% till 2050 för ett ambitiöst mål i förhandlingarna. Det skulle inte behöva vara så. Både teknikmässigt och ekonomiskt finns det möjligheter att åstadkomma mycket radikalare utsläppsminskningar än så, det gäller bara att satsa på det. Detta är hemskt, var finns den politiska viljan att ta itu med problemet på allvar? Kom igen Sverige, kom igen världen, det duger inte att vara mesiga och blunda när det handlar om hela civilisationens överlevnad!

Gårdagen avslutades med en reception i form av mingel för alla konferensdeltagare, såväl regeringsdelegater som observatörer, som Polens regering bjöd in till. Många visitkort bytte ägare och informella kontakter knöts. Det var tjusigt värre med levande musik, papperstranor i taket och gratis mat och dryck. Tyvärr fanns det inte så mycket vegetarisk mat, men vi åt oss mätta på polska dumplings samt bordsdekorationerna - frukt och grönsaker skurna som blommor.

Nu är andra konferensdagen i full gång. Jag har varit på olika ungdomsmöten hela förmiddagen. Först ett gemensamt möte för alla ungdomar, sedan ett mindre för olika ungdomsdelegationers koordinatörer, där jag representerade de tre delegationerna Fältbiologerna, UNEP Tunza och European Youth Forum. Sedan var det internationell aktionsplanering och därefter ett möte med alla svenska ungdomar från olika organisationer som är här.

Invigning, CAN och Fossil of the Day

Idag invigdes FN:s klimattoppmöte COP14 i Poznan. På morgonen tog vi spårvagnen från vandrarhemmet till det stora konferenscentrat. Utanför ingången stod tre ungdomar och höll upp en banderoll. WWF delade ut valnötter under parollen "crack the climate nut". Strömmen av människor fortsatte in i byggnaden i flera parallella köer mot säkerhetskontrollen, där alla väskor och personer undersöktes som på en flygplats. Sedan gick vi till en disk där vi slängde fram passet, fotograferades och fick våra passerkort som ger oss tillträde till förhandlingslokalerna. Klockan nio hölls ett internationellt ungdomsmöte och klockan tio i plenumsalen inleddes officiella invigningstal som höll på hela förmiddagen.

Klockan 14 gick jag på möte med Climate Action Network (CAN), en världsomspännande organisation med över 430 medlemsorganisationer. De koordinerar och stöttar ickestatliga organisationers (NGO:ers) inflytande på FN:s klimattoppmöten. Både CAN International och CAN Europe ordnar dagliga möten här i Poznan, där deltagarna delar med sig av sina intryck från förhandlingarna och rapporterar från möten som inte alla har varit på. De ger också ut en tunn tidning varje dag på konferensen som heter Eco, där gårdagens förhandlingar sammanfattas ur ett NGO-perspektiv. CAN är väldigt informativa och bra att ha att göra med. Deras möten är egentligen bara öppna för medlemsorganisationer, och för att få gå dit måste man ha ett speciellt klistermärke på baksidan av sitt passerkort. Jag har ännu inget sådant men ska försöka tigga till mig ett, för det skulle vara till stor hjälp under de kommande två veckorna.

Varje dag på COP hålls en aktion som heter Fossil of the Day som ett flertal stora NGO:er står bakom. Den går ut på att ett skamligt pris delas ut till de enskilda länder som har bromsat förhandlingarna mest under dagen. CAN:s medlemmar röstar varje dag om vem som ska få priset som delas ut under stor mediauppmärksamhet klockan 18. Idag gick priset till Polen, värdlandet för konferensen, som i sitt invigningstal pratade på om hur mycket bra de gör för klimatet men i själva verket är en stor bromskloss i EU:s klimatarbete.