Ungdomspanel för verkligt inflytande?

Det var den 30 augusti 2007 i Leverkusen, Tyskland. Alla närvarande länder hade lagt sin röst i urnan, valresultatet hade räknats ihop och presenterades nu under stor spänning och dramatik. Öronbedövande applåder mötte oss som fanns med på de utvaldas lista. En i sänder kallades vi fram på scenen, kamerorna blixtrade tills de nästan exploderade, vi ikläddes västar med orden “Tunza Youth Advisor” på ryggen. Sedan hände allt mycket snabbt, utan en lugn sekund för att hämta andan och fatta vad som egentligen hade skett. Vi lotsades direkt till varsin dator och hetsades till att skriva biografier under stark tidspress som skulle mailas till FN-kontoret i Nairobi för att publiceras inom fem minuter. Sedan samlades vi en kort stund för ett möte med chefen för den UNEP-division vi nu tillhörde, som förklarade för oss att “You are now youth advisors of UNEP, which means that you should always cooperate with UNEP. Be responsible, represent us well and don't act on your own”. Sedan var konferensen slut och alla åkte hem till sitt. Jaha, och vad händer nu då?

Under de närmaste veckorna fylldes våra mailboxar av kryptiska meddelanden från Nairobi. Det stod om DCPI, GC/GMEF, GCSF-9, ROE, ROA, ROAP, ROLAC, RONA, ROWA, UNON, GYR och ICC. Listan kan göras betydligt längre än så. Vad betydde allt detta? Inga förklaringar eller pedagogiska introduktioner, vi kastades bara rätt in i en komplicerad formell jargong. Jag ägnade timmar åt att googla (eller blackla) på förkortningar och försöka sortera ut vad som var irrelevant kommunikation och vilka meddelanden som innehöll viktig information som vi borde gå vidare med på något sätt. Högst förvirrande. Då och då fick vi inbjudningar till chatmöten, som tyvärr inte fungerade särskilt bra, då de ägde rum i ett ickefungerande konferensrum på internet där hela första timmen brukade gå åt till att förtvivlat försöka logga in utan att lyckas. För min del var det problematiskt att de nästan alltid låg mitt på dagen och krockade med föreläsningar, men det var ännu värre för Jessie-James i Filippinerna som ofta fick gå upp mitt i natten för att kunna vara med. Telefonkonferenserna var lika problematiska, knackigt ljud och höga uppkopplingskostnader som gjorde att många inte hade möjlighet att delta av ekonomisk anledning. Hur kan sådant kallas demokratiskt och inkluderande?

Det låter fint på pappret att vara del i en global ungdomspanel av detta slag, men frågan är vad det egentligen betyder i praktiken. Jag gick in i rollen som Tunza-rådgivare med ett kritiskt förhållningssätt, väl medveten om att vi antagligen inte alls har särskilt mycket makt utan att vi får kämpa hårt för att bli lyssnade på överhuvudtaget. Risken är att vi blir behandlade som prydnadsföremål, att vi har tillsatts mest för syns skull, för att UNEP ska framstå i god dager: “Hej, vi är bra, vi lyssnar på ungdomar och det är politiskt korrekt.” Under året som gått har jag tyvärr fått bekräftat mer och mer att vi kämpar i motvind och att vår möjlighet till reellt inflytande är begränsad. Ingen kommer att tvinga mig att lägga mer tid och kraft på det här uppdraget än vad jag själv vill, då det i själva verket finns gott om stelbenta FN-bossar som tycker att det är skönt om ungdomsrådgivarna håller sig så passiva och harmlösa som möjligt. Men en fin titel har ingen mening så länge man inte fyller den med vettigt innehåll. Jag måste testa vad som händer om jag går in för det här med all min energi. Det måste vara möjligt att använda den här chansen till att åstadkomma något på riktigt!