Vardagsversion av FN-världen

Nu är jag tillbaka i Nairobi, tillbaka på UNEP-kontoret. Igår var första dagen på min praktik här, och det känns nytt och välkänt på samma gång. Det nya är arbetsplatsens vardagliga lunk och rutin. Insikten om att det även i FN-världen finns vanliga dagar med personalskvaller och kaffesump, att det inte alltid är pampiga tal och mingelkvällar med ärade delegater som gäller. Det känns lite som att kika in bakom kulisserna och hitta kaksmulor i vrårna. Den proffsiga fasaden luckras upp litegrann och allt blir en gnutta mänskligare. Det tar nog lite tid att vänja sig vid det, och att komma underfund med vilka komponenter som egentligen utgör FN-vanlighet.

Allt runtspringande under konferenserna gör dock att jag inte löper samma risk som andra nybörjarpraktikanter att gå vilse i korridorerna och de många trapporna. Nykomlingar frågar mig om vägen och jag känner mig riktigt hemtam i lokalerna. Välkända vid det här laget är också många av ansiktena, och vakterna och de ständiga säkerhetskontrollerna har nästan börjat kännas naturliga. Alla blommande träd, vatten, fåglar, apor och gröna växter gör att FN-området här i Gigiri faktiskt är en riktigt vacker och trivsam plats.

Arbetsuppgifterna är också välkända. Jag behöver ingen introduktion och inskolning och sitter knappast sysslolös och väntar på instruktioner. Det är bara att köra på, jag vet sedan länge hur det mesta funkar här. Jag har en plan och tydlig bild av vad jag själv vill åstadkomma. Det är nu jag verkligen märker hur mycket rutin jag har hunnit skaffa mig, hur mycket jag har lyckats lära mig själv på distans hemifrån Sverige om hur den här organisationen fungerar. I ett och ett halvt år har jag envist försökt förstå vad mitt uppdrag går ut på och format min roll i UNEP. Nu är jag här, självgående och initiativtagande. Tänk vilken gigantisk nytta de har av denna obetalda arbetskraft!

Det blir spännande att se vad som väntar och vad jag kommer att tycka om tiden här. Jag antar att kommunikationen med UNEP-personalen kommer att fungera bättre nu när jag finns på plats och kan prata med dem personligen. Förhoppningsvis kommer jag att förstå bättre hur de tänker, få en förklaring till varför vi ungdomar så ofta möts av blankt nej till många av våra idéer och förslag. Jag tror inte att de som jobbar här med UNEP:s barn- och ungdomsstrategi är emot verkligt ungdomsinflytande, men det finns ett glapp i kommunikationen som gör att ungdomsrådgivarna och UNEP-personalen ofta missförstår varandra. Jag vill försöka att förstå och fungera som en länk som överbryggar glappet och suddar ut vi-och-dem-tänkandet, samtidigt som jag inte vill kompromissa för mycket. Är det möjligt att på detta sätt få igenom mer av det vi vill åstadkomma, eller kommer jag bara att bli frustrerad och ännu mer desillusionerad av alla blockerande regler i FN-systemet? Det återstår att se.