Mzungumöten i Kenyppinerna

Internet är långsamt här och det tar lång tid för http://www.ettklickforskogen.se/ att laddas, så jag bloggar lite medan jag väntar på att kunna göra ännu ett klick för att rädda Verle gammelskog. I helgen besökte jag Kakamegas regnskog i västra Kenya, en helt fantastisk plats, lika vacker och skyddsvärd som våra svenska gammelskogar! Till skillnad från Verle är Kakamega bevarad som nationalpark. Jag åkte dit tillsammans med Philip och Stephen från WCK, Isac från Lake Victoria Sunset Birders och Sarah från USA som gör exjobb i Kisumu. Vi kom fram på kvällen, lagade mat över öppen eld och gick och lade oss i våra tält och traditionella bandas med tropiska insektsljud i öronen. Nästa morgon såg vi soluppgången från ett berg där vi blickade ut över regnskog så långt ögonen nådde. Vi vandrade i skogen, såg apor som lekte i trädkronorna, klättrade i lianer, simmade och hoppade från vattenfall.

Nu är jag tillbaka i Kisumu och förundras över hur min hjärna hela tiden refererar till Filippinerna. Hela tiden påminns jag om mina fyra månader i Filippinerna 2005 och jag tolkar allt omkring mig med filippinska ögon. Flera gånger har jag råkat tilltala människor på visaya när de säger något på swahili eller luo. Dofter, föremal, ljud och företeelser liknar de som fyllde min filippinska vardag och jag känner mig inte alls ny här. Ändå är det förstås mycket här som är annorlunda.

Idag hände något roligt. När vi vaknade i morse hade Philip fått malaria, och det var förstås inte alls roligt, men det händer då och då och han kommer att må bättre snart. I alla fall, det gjorde att vi ställde in vårt planerade program för dagen. Det kom inga besökare till centret så jag tog det lugnt på förmiddagen, tvättade mina kläder och umgicks med de kenyanska volontärerna. Stephen och jag bestämde oss för att gå och köpa potatis för att laga lunch. Vi gick till det närmsta lilla gatuståndet, men där fanns ingen potatis idag, så vi fick gå vidare. På vägen till nästa ställe hörde jag någon ropa "mzungu" (viting) efter mig. Det gör folk hela tiden och ingen menar något illa med det. Jag vände mig om för att vinka, och fick se två bekanta svenska ansikten på andra sidan gatan! Det var Emanuel Blume vars visor jag brukar gnola och hans kompis Karolina. Jag visste att de är i Kenya och bygger en biogasanläggning i Ugunja, men det var väldigt oväntat att möta dem mitt på en gata mellan välstånd och slum i Kisumu. Kul!